Tänker att frukten i handen är så sig att jag nästan gråter. Bryter av med ett solo av Jimmy Page.
Rysligt härlig vind. Skriver med blyertspenna de ord jag vill dela med mig och inte. Varm mjölk kan vara gott som omväxling. Två hundar och en katt närvarar. Deklamerar Donne. Är oklok. Är immanent.
Var ute och gick i mörker och regn. Kände att jag levde, men frös. Nu inne igen. Skriver och dricker spetsat the. Tänker på den galenskap vi alla mer eller mindre går ut och in i. Tänker på Östkusten härifrån Västkusten. Skulle gärna vilja vara på något annat håll. I min bokhylla vilar ett dussin romaner som gäspar på olika språk.
Sommarhusen står med tomma ögon. Packade som släktingar i sina gravar. Går genom skutskepparsamhället som på kyrkogårdsstigar. Livas upp av ett rådjur, som dristigt ser mig rakt i ögonen. Känner mig avklädd. Känner mig sedd.
NYA SENTENSER
Döden är frän, definitiv och punktlig. Utan egen gravsten. Som när vinden upphör under hösten. Och molnen driver vidare åt sitt näste tvärs över himlen.
Graniten talar till sina vandrare i Hälleviksstrand. Platsen är ett sår. Vandrarna vandrar tvärs genom sina bandage.
Det händer att jag ingenstans i det yttre finner bekräftelse. Den inre världen anmäler då ofta sitt intresse. Situationen transcenderar sina dimensioner.
Medvetandemolnet! sa han. Ostkupan! tänkte jag. Eftersom den, som jag, fått ett sår i kanten. Men vi kan alla helas. Från asfalten till de svarta hålens mysterier.
Sex seklers möda. Efter det svepte vi in oss i en tankepläd. Det finns ett språk bortom språket. En värld vi aldrig kommer att förstå, även om det är just i den vi lever. Mayafolket snuddade vid känslan. Kanske även Franciscus.
Han var urmakare utan ur. Fredman. Det finns många poeter utan poesi. Kanske jag är en av dem. Det finns många som tänker i fel sekel – eller rentav millennium. Eller dimension.
Långfärdsskridskor är som filosofiska utredningar. De blanka sjöarna är griffeltavlor eller gillrade fällor. Ingen av oss kommer tillbaka.
Tänker att frukten i handen är så sig att jag nästan gråter. Bryter av med ett solo av Jimmy Page.
Skriver med blyertspenna de ord jag vill dela med mig av och inte. Varm mjölk kan vara gott som omväxling. Två hundar och en katt närvarar. Deklamerar Donne.
Sommarhusen står med tomma ögon. Packade som släktingar i sina gravar. Går genom skutskepparsamhället som på kyrkogårdsstigar. Livas upp av ett rådjur, som dristigt ser mig rakt i ögonen. Känner mig avklädd. Känner mig sedd.
Efter återkomsten rinner hågkomsterna in i ett befriat sinne. Ingenting väntat inträffar. Allt står upp i givakt som inför en diffus auktoritet.
Kvällen var gråtmild idag i Göteborg. Ljuset vänligt och bestämt. Fransmannen på puben hade en liten bok i sitt knä. Jag råkade skymta titeln: Derrida for dummies. Och helt plötsligt var jag säker på allt. 52 kronor kostade detta genombrott.
Det är inte utan att jag faktiskt funderar på att gå ut. Just nu högt höstrum ute och mat i ugnen. I övrigt är det väl så, att det hela inte står rätt till i världen. Själva tonen hos en Vysotskij speglar detta.
Vid stranden har jag aldrig bråttom, trots att jag ständigt riskerar att drunkna i tanken.
Jag väntar på en lång, vit vinter med tyst musik och stolthet. En flamma av ljus i oss och oss emellan.
Månens äpple och den sövande ugglan smakar iskallt vatten och barndom. Men numera ser jag lite suddigt och har tappat en del av smaken. Södergrans klomärken väcker.
För övrigt står jag just nu ensam på scenen utan instrument. I en stunds tystnad medan vinden tänker efter.
Nyss hemkommen från centralorten Henån, där jag har inhandlat de flesta nödvändigheterna för nästan två veckors (materiellt) liv. Men vad det kostade! Smygköpte för övrigt några grova tyska korvar med ost i. Läser om Duinoelegier av Rilke.
Den som ser dig ser mig. Denna mörka natt. 00:20 har det sista tåget gått. Det Kierkegaard nu gör är att konstatera att vi inte existerar utanför tiden. I mig finns ändå en klocka som sprider ut sina verkligheter. I en sådan sitter jag oändligt ensam.
Kroppen har ett språk och ett fäste som är rörelse och vila i ett. Låt oss gå in i våra svårigheter på det att vi må komma ut som välsignade oceaner. Var och en av oss är både komma och punkt.
Den osynliga horisonten är både eggande och skrämmande. Vet bara inte riktigt i vilken riktning jag bör stappla iväg efteråt.
Börja inte från himlavalvet som välver sig över dig. Börja på den mark som är sträv och tung. Börja där tiden och livet samlat sig till din utmaning. Det är ditt liv och vår mark.
Att ta den andre på allvar är detsamma som att vara villig att ta upp hennes meningar till eftertanke. Venetianska fönster slår upp och slår igen. En gång var jag en ung man.
Efter många år slår jag mig nu till ro för att slippa grubbla. Nyfikenheten har drabbats av afasi. Samtidigt ser jag långa soliga somrar växla med år är av regn och kyla. Min ro oroar mig.
Fredag. Så ledigt döden andas. Ändå är vi. Några av oss just nu i mindre grad; andra i högre. Tänk: en lång promenad. En blixt. En metamorfos. Tänk det – du som jag tänker på.
Min hjärna går varm när man jagar de kvarblivna och eftersatta. Det finns en grund för förakt och en gräns för hur mycket vi tål. Eller gör det inte det? Fast vi slagit följe halva livet händer det att vi går skilda vägar.
Svala, kyska gestalter viskar sina hemligheter. Jag fryser med mitt visitkort i handen.
Kanske fann jag en sång idag. Utrest från orten, på väg mot staden. Tätt tryckt mot ansikten klädda i frusna tankar.
Propparna smäller som popcorn. Atlanten ligger på. Själv har jag vandrat klädd i pudervitt, innan jag återtog min position framför ugnen. Läs gärna Boye. Igen, menar jag.
Jag förflyttar mig genom tundran mot havet, som ännu inte ligger. Tyngd av min ballast, och doft. Tänker på alla som jag inte alltid tänker på. Kölden är en slags katalysator.
Håller på att tina upp. Ser skymningen i ögat. Hör fugor vila i sina isar. Ser grenverk sila frost och skuggor.
Lindad i tång flyter hoppet iland. Snödrivor sträcker upp halsen. Inomhus vankas tankar.
Kvällen tätnar runt systrarnas hus. De är över 300 år gamla. Jag har köpt en liten, liten påse chips. Livet är faktiskt ibland mycket, mycket värt att leva.
Ingen kan se någon annan genom lånade glasögon. Var den oplogade stigen ringlar eller var människor står. Ändå är vi alltid på väg mot varandra. Idag köpte jag en medelstor julskinka, som fick mig att känna mig delaktig.
Under natten läktes såren. Så vaknade jag. Nu halkar jag inte långt härifrån.
Det finns motiv. Det finns kemi. Det finns motiv och kemi som sträcker sig mot varandra och flätar ihop sina händer. I sådana fall kan vi tillsammans bli en rörelse rotad i det annorlunda. Bilden blir din i min och den rör sig ändå i ett trots att den är frusen.
Under natten läktes såren. Så vaknade jag. Nu halkar jag inte långt härifrån.
Master. Båtar i led på led på redden. Mitt minne. Min glänta.
I sömn som vaka, som rader i en bok plägar de att komma. Okrypterade signaler fram till mitt isslott här. De svarta träden sträcker sig upp som rötter ur min vakna dröm. Munnar hungrar i grenen. Vintern är en skröna.
Tillsammans är vi skyddsnätet som fångar upp oss i fallet.
Minns ett skratt. Mjukt som grön mossa. Det är vad vintern lämnat kvar i sitt nya andetag. Men något bidar.
Bristen kan växa sig större än tryggheten. Ensamheten kan bli en klo som river sönder en sårskorpa. Vi kan finna oss simmande runt i vattenpölar. Men jag vill mäta vårens djup med all frånvaro. Veta att allt lever kvar under ytan.
Stickspåren är underskattade. Det är ofta där vi hittar våra tranströmerska gläntor. Där rörelsen är den vari vi dras in. När skymning övergår till gryning.
Låt oss ta ett steg i taget. Låt oss ta till oss världen och inte bara filmremsan. Och se: vintersolen blommar redan över längtans dörr. Och orden plägar spika oss tillbaka. Gråhårsskägget talar om vilken årstid det är.
Nu flöt en död kvinna in lindad i tång och trutskrik. Snart klarnar det hela. Genom alla hålen ser man ut. Svart är det med rosa prickar längst därinne.
Jag längtar efter svart spindelväv. Trött på den vita. I övrigt håller jag två mot ett.
Is drar över himlen. Havet fäster sitt sänke. Kärleken skapar sina moln. Tränger på. Vägarna finns. Världen är just nu vänd i motsolsvind. Kallkall är den.
Källfrisk luft spränger mig. Linjespelet i svarta träd förför mig. Ögonblickskort hör jag min andhämtning.
Först dör vi utom oss. Sedan dör vi inom oss. Runt detta spel leker livet.
Vi anländer till templet, där de svarta fåglarnas kraxar. Själv är jag så rädd att jag torkar mig med Aspenström. Arkadien ligger i Hälleviksstrand. Tunnelbanan skriker.
Tanten i sängen suger på sina tänder som vore de ett munspel. Känslan etsar sig in. Där, någonstans, finns både en eld och en sorg.
Höga ögon. Är du. Och ingen tid finns kvar. Klockan är 22:06. Men mina glasögon är faktiskt inte att lita på.
Vind finns inte bara ute. Det blåser också i hjärnan. Monokroma dagar beblandar de sig.
Tiden lägger sig över landet. Snön. Varje morgon släpper jag ändå ut en mild själ. Vi delar ursprung. Vinterstenen, med sin alldeles speciella klang.
Undringarna silas genom mina ögonfransar. Blundar jag bottnar mitt liv i befriande ordlöshet.
Flodens igloo har störtat samman. De sista isfingrarna kämpar mot den allt fuktigare stranden. Fortfarande vandrar grusstigen upp mot fyren. Det finns; vi finns.
Till slut står vi nu runt det avdukade bordet. Gömda för varandra, på väg att bryta ut. Växla spår.
Först dör vi utom oss. Sedan dör vi inom oss. Runt detta spel leker livet.
Poesin växer ur motsägelser, utan att våldföra sig på dessa.
Bussresor genom morgonmörker bedövar samtalen. Det som nått oss kan äntligen leta sig neråt och inåt. Vi tänker ingenting. Vi kan slå rot.
Att i oss finns ett grenverk, och att vi. I sydvästlig vind; nedströms.
En kvinna spelar på sitt hårs strängar. Fladdermössen i Stala kyrka hänger obekymrade.
Varför är dagarna så vita och grå när barnen växer?
All sprit är svagare än all annan sprit. Men löften är bindande; de går inte att späda ut.
Ingenting jag skriver skriver jag för att påverka världen. Världen påverkar mig, så att jag tvingas skriva.
Bland de andra relikerna. Tornseglare. I djupet sover ännu kullen härovanför.
Myror som tränger in. Substantiven. Tolkarna.
Molnen stiger. Trossarna kapas. Mina tankar förångas.
Kvällen tätnar. Systrarna lever i glipor. Solen sänkte sitt sänke i havet. Trots att vi är så ofta vi kan.
Stenarna; vinterstenarna. De finns, som jag. Och vi klingar i varandra.
Det tickar. Det bevisar att vi lever. Det är livets klocka. Det är hjärtat. Som vi ofta sliter så förbannat på.
Det är snart klart. Ingenting kvar. Endast en liten fågel utan ord.
Bäckenbenet är en del av livsträdet. I vinterkvällen formerar sig det svarta grenverket mot snön. Livet sprider sig genom slingror.
Snöhögarnas grumliga ögonvitor. Den frasande rimfrosten på altanen. Min svängande själ.
Att vi ofta föds ur tystnaden mellan oss. Såg det på busshållplatsen i morse. Ser det i spegeln där jag möter mig.
Köksljuden. Något orientaliskt. Mitt vänstra öga i ett fönster. Hotellens överdimensionerade versaler.
De monokroma dagarna har upphört. De polyfona har anlänt. Stolen är stadig idag.
En gredelin torsdag. Tortyrlila. Djupt nedsänkt i dystra tankar. Bara halvt gångbar, men med hopp vid den röda horisonten.
Plötsligt händer det. Du skrapar fram ett - liv! JA! där är det. Och så: schvuss: borta. Men det fanns faktiskt fyra spiltor i det stall där jag växte upp.
En violinkonsert river mig i skrevet. Tanken står på svag värme. Isen har smält.
Luften är het över det gamla elementet. Runt mig fryser känslorna samman. I detta finns ett i.
En skarp solstråle kilade in i mina mörkaste vrår. Jag finns kvar som levande och kännande individ. Bara det. Broar och tunnlar är subversiva.
Änglar stod just utanför min dörr. När jag öppnade vingade de till mig. Jag känner att jag lever. Stoppet i vasken antar mindre proportioner.
Ett vadsomhelst kan inrymma en ocean av koder. Jag ligger på rygg och undrar vilken jag tillhör.
Ord är som vind. Vind är som eller.
Det regnar apelsiner. Jag är glad och mörbultad. Kallt regn hyser agg. Hos oss är vi.
Som befarat. Ingenting fanns där. Bara dimma. Och i denna fanns en kust.
Månen skiner genom taket. Hon går ut och svingar sig upp. Jag äter vidare.
27 oktober 2011 TK
1
Tänker att frukten i handen är så sig att jag nästan gråter. Bryter av med ett solo av Jimmy Page.
2
Skriver med blyertspenna de ord jag vill dela med mig av och inte. Varm mjölk kan vara gott som omväxling. Två hundar och en katt närvarar. Deklamerar Donne.
3
Sommarhusen står med tomma ögon. Packade som släktingar i sina gravar. Går genom skutskepparsamhället som på kyrkogårdsstigar. Livas upp av ett rådjur, som dristigt ser mig rakt i ögonen. Känner mig avklädd. Känner mig sedd.
4
Efter återkomsten rinner hågkomsterna in i ett befriat sinne. Ingenting väntat inträffar. Allt står upp i givakt som inför en diffus auktoritet.
5
Kvällen var gråtmild idag i Göteborg. Ljuset vänligt och bestämt. Fransmannen på puben hade en liten bok i sitt knä. Jag råkade skymta titeln: Derrida for dummies. Och helt plötsligt var jag säker på allt. 52 kronor kostade detta genombrott.
6
Det är inte utan att jag faktiskt funderar på att gå ut. Just nu högt höstrum ute och mat i ugnen. I övrigt är det väl så, att det hela inte står rätt till i världen. Själva tonen hos en Vysotskij speglar detta.
7
Vid stranden har jag aldrig bråttom, trots att jag ständigt riskerar att drunkna i tanken.
8
Jag väntar på en lång, vit vinter med tyst musik och stolthet. En flamma av ljus i oss och oss emellan.
9
Månens äpple och den sövande ugglan smakar iskallt vatten och barndom. Men numera ser jag lite suddigt och har tappat en del av smaken. Södergrans klomärken väcker.
10
För övrigt står jag just nu ensam på scenen utan instrument. I en stunds tystnad medan vinden tänker efter.
11
Nyss hemkommen från centralorten Henån, där jag har inhandlat de flesta nödvändigheterna för nästan två veckors (materiellt) liv. Men vad det kostade! Smygköpte för övrigt några grova tyska korvar med ost i. Läser om Duinoelegier av Rilke.
12
Den som ser dig ser mig. Denna mörka natt. 00:20 har det sista tåget gått. Det Kierkegaard nu gör är att konstatera att vi inte existerar utanför tiden. I mig finns ändå en klocka som sprider ut sina verkligheter. I en sådan sitter jag oändligt ensam.
13
Kroppen har ett språk och ett fäste som är rörelse och vila i ett. Låt oss gå in i våra svårigheter på det att vi må komma ut som välsignade oceaner. Var och en av oss är båda komma och punkt.
14
Den osynliga horisonten är både eggande och skrämmande. Vet bara inte riktigt i vilken riktning jag bör stappla iväg efteråt.
15
Börja inte från himlavalvet som välver sig över dig. Börja på den mark som är sträv och tung. Börja där tiden och livet samlat sig till din utmaning. Det är ditt liv och vår mark.
16
Att ta den andre på allvar är detsamma som att vara villig att ta upp hennes meningar till eftertanke. Venetianska fönster slår upp och slår igen. En gång var jag en ung man.
17
Efter många år slår jag mig nu till ro för att slippa grubbla. Nyfikenheten har drabbats av afasi. Samtidigt ser jag långa soliga somrar växla med år är av regn och kyla. Min ro oroar mig.
18
Fredag. Så ledigt döden andas. Ändå är vi. Några av oss just nu i mindre grad; andra i högre. Tänk: en lång promenad. En blixt. En metamorfos. Tänk det - du som jag tänker på.
Min hjärna går varm när man jagar de kvarblivna och eftersatta. Det finns en grund för förakt och en gräns för hur mycket vi tål. Eller gör det inte det? Fast vi slagit följe halva livet händer det att vi går skilda vägar. Indien. Jag är faktisk på väg dit. Chennai.
Svala, kyska gestalter viskar sina hemligheter. Jag fryser med mitt visitkort i handen.
19
Kanske fann jag en sång idag. Utrest från orten, på väg mot staden. Tätt tryckt mot ansikten klädda i frusna tankar.
20
Propparna smäller som popcorn. Atlanten ligger på. Själv har jag vandrat klädd i pudervitt, innan jag återtog min position framför ugnen. Läs gärna Boye. Igen, menar jag.
Jag förflyttar mig genom tundran mot havet, som ännu inte ligger. Tyngd av min ballast, och doft. Tänker på alla som jag inte alltid tänker på. Kölden är en slags katalysator.
21
Håller på att tina upp. Ser skymningen i ögat. Hör fugor vila i sina isar. Ser grenverk sila frost och skuggor.
Lindad i tång flyter hoppet iland. Snödrivor sträcker upp halsen. Inomhus vankas tankar.
Kvällen tätnar runt systrarnas hus. De är över 300 år gamla. Jag har köpt en liten, liten påse chips. Livet är faktiskt ibland mycket, mycket värt att leva.
22
Ingen kan se någon annan genom lånade glasögon. Var den oplogade stigen ringlar eller var människor står. Ändå är vi alltid på väg mot varandra. Idag köpte jag en medelstor julskinka, som fick mig att känna mig delaktig.
23
Under natten läktes såren. Så vaknade jag. Nu halkar jag inte långt härifrån.
24
Det finns motiv. Det finns kemi. Det finns motiv och kemi som sträcker sig mot varandra och flätar ihop sina händer. I sådana fall kan vi tillsammans bli en rörelse rotad i det annorlunda. Bilden blir din i min och den rör sig ändå i ett trots att den är frusen.
Under natten läktes såren. Så vaknade jag. Nu halkar jag inte långt härifrån.25
Master. Båtar i led på led på redden. Mitt minne. Min glänta.
26
I sömn som vaka, som rader i en bok plägar de att komma. Okrypterade signaler fram till mitt isslott här. De svarta träden sträcker sig upp som rötter ur min vakna dröm. Munnar hungrar i grenen. Vintern är en skröna.
27
Tillsammans är vi skyddsnätet som fångar upp oss i fallet.
28
Minns ett skratt. Mjukt som grön mossa. Det är vad vintern lämnat kvar i sitt nya andetag. Men något bidar.
29
Bristen kan växa sig större än tryggheten. Ensamheten kan bli en klo som river sönder en sårskorpa. Vi kan finna oss simmandes runt i vattenpölar. Men jag vill mäta vårens djup med all frånvaro. Veta att allt lever kvar under ytan.
30
Stickspåren är underskattade. Det är ofta där vi hittar våra tranströmerska gläntor. Där rörelsen är den vari vi dras in. När skymning övergår till gryning.
31
Låt oss ta ett steg i taget. Låt oss ta till oss världen och inte bara filmremsan. Och se: vintersolen blommar redan över längtans dörr. Och orden plägar spika oss tillbaka. Gråhårsskägget talar om vilken årstid det är.
32
Nu flöt en död kvinna in lindad i tång och trutskrik. Snart klarnar det hela. Genom alla hålen ser man ut. Svart är det med rosa prickar längst därinne.
33
Jag längtar efter svart spindelväv. Trött på den vita. I övrigt håller jag två mot ett.
Is drar över himlen. Havet fäster sitt sänke. Kärleken skapar sina moln. Tränger på. Vägarna finns. Världen är just nu vänd i motsolsvind. Kallkall är den.
34
Källfrisk luft spränger mig. Linjespelet i svarta träd förför mig. Ögonblickskort hör jag min andhämtning.
Först dör vi utom oss. Sedan dör vi inom oss. Runt detta spel leker livet.
Vi anländer till templet, där de svarta fåglarnas kraxar. Själv är jag så rädd att jag torkar mig med Aspenström. Arkadien ligger i Hälleviksstrand. Tunnelbanan skriker.
Tanten i sängen suger på sina tänder som vore de ett munspel. Känslan etsar sig in. Där, någonstans, finns både en eld och en sorg.
Höga ögon. Är du. Och ingen tid finns kvar. Klockan är 22:06. Men mina glasögon är faktiskt inte att lita på.
35
Vind finns inte bara ute. Det blåser också i hjärnan. Monokroma dagar beblandar de sig.
Tiden lägger sig över landet. Snön. Varje morgon släpper jag ändå ut en mild själ. Vi delar ursprung. Vinterstenen, med sin alldeles speciella klang.
Undringarna silas genom mina ögonfransar. Blundar jag bottnar mitt liv i befriande ordlöshet.
Flodens igloo har störtat samman. De sista isfingrarna kämpar mot den allt fuktigare stranden. Fortfarande vandrar grusstigen upp mot fyren. Det finns; vi finns.
Till slut står vi nu runt det avdukade bordet. Gömda för varandra, på väg att bryta ut. Växla spår.
Först dör vi utom oss. Sedan dör vi inom oss. Runt detta spel leker livet.36
Poesin växer ur motsägelser, utan att våldföra sig på dessa.
Bussresor genom morgonmörker bedövar samtalen. Det som nått oss kan äntligen leta sig neråt och inåt. Vi tänker ingenting. Vi kan slå rot.
Att i oss finns ett grenverk, och att vi. I sydvästlig vind; nedströms.
En kvinna spelar på sitt hårs strängar. Fladdermössen i Stala kyrka hänger obekymrade.
Varför är dagarna så vita och grå när barnen växer?
37
All sprit är svagare än all annan sprit. Men löften är bindande; de går inte att späda ut.
Ingenting jag skriver skriver jag för att påverka världen. Världen påverkar mig, så att jag tvingas skriva.
Bland de andra relikerna. Tornseglare. I djupet sover ännu kullen härovanför.
Myror som tränger in. Substantiven. Tolkarna.
Molnen stiger. Trossarna kapas. Mina tankar förångas.
38
Kvällen tätnar. Systrarna lever i glipor. Solen sänkte sitt sänke i havet. Trots att vi är så ofta vi kan.
Stenarna; vinterstenarna. De finns, som jag. Och vi klingar i varandra.
Det tickar. Det bevisar att vi lever. Det är livets klocka. Det är hjärtat. Som vi ofta sliter så förbannat på.
Det är snart klart. Ingenting kvar. Endast en liten fågel utan ord.
Bäckenbenet är en del av livsträdet. I vinterkvällen formerar sig det svarta grenverket mot snön. Livet sprider sig genom slingror.
39
Snöhögarnas grumliga ögonvitor. Den frasande rimfrosten på altanen. Min svängande själ.
Att vi ofta föds ur tystnaden mellan oss. Såg det på busshållplatsen i morse. Ser det i spegeln där jag möter mig.
Köksljuden. Något orientaliskt. Mitt vänstra öga i ett fönster. Hotellens överdimensionerade versaler.
De monokroma dagarna har upphört. De polyfona har anlänt. Stolen är stadig idag.
En gredelin torsdag. Tortyrlila. Djupt nedsänkt i dystra tankar. Bara halvt gångbar, men med hopp vid den röda horisonten.
40
Plötsligt händer det. Du skrapar fram ett - liv! JA! där är det. Och så: schvuss: borta. Men det fanns faktiskt fyra spiltor i det stall där jag växte upp.
En violinkonsert river mig i skrevet. Tanken står på svag värme. Isen har smält.
Luften är het över det gamla elementet. Runt mig fryser känslorna samman. I detta finns ett i.
En skarp solstråle kilade in i mina mörkaste vrår. Jag finns kvar som levande och kännande individ. Bara det. Broar och tunnlar är subversiva.
Änglar stod just utanför min dörr. När jag öppnade vingade de till mig. Jag känner att jag lever. Stoppet i vasken antar mindre proportioner.
41
Ett vadsomhelst kan inrymma en ocean av koder. Jag ligger på rygg och undrar vilken jag tillhör.
Ord är som vind. Vind är som eller.
Det regnar apelsiner. Jag är glad och mörbultad. Kallt regn hyser agg. Hos oss är vi.
Som befarat. Ingenting fanns där. Bara dimma. Och i denna fanns en kust.
Månen skiner genom taket. Hon går ut och svingar sig upp. Jag äter vidare.
42
Såg en fjäril idag! Fastnålad hos en granne. Beklämde mig hem.
För min inre syn växer blåbären till äpplens storlek. Vinden växlar med oss. Ett nybakat bröd lindat i linneduk väntar hemma. Varmt är det också.
Det finns sekter med bara ett halvt dussin proselyter. Skuggor i vår skugga. Den stora sekten, som vill leva skamlöst och skuldfritt. Intill den gräns där varje människa uppgår i varje annan. Där inga skillnader kan skära isär oss.
Samspelets magi. När en fiol möter en röst. När en människa möter en annan. När ringdansen förblir samspelt. När samhället intet klyvs till ett sär-hälle.
Rå björk brinner jämrande. Gåvornas nätter skimrar. Skimmer och jämmer kan samsas som värme och köld.I framtiden vilar ett ögonblick där människorna flätar samman sina händer. Jag hoppas att detta ögonblick är här mycket snart. Annars har vi nog ingen framtid.
Idéerna bottnar inte längre. Jag flyter ovanpå stålet. Jag sitter i ett vitt rum.
En gubbe. Försedd med broddar. Går runt som en spik.
Ett vitt papper. En vit utsida. En vit skärm. Något finns där.
I ögonen är vi individer. I framtiden är vi ögonblick. Nu är vi tillsammans.
43
Gumman är bara en liten kulle i snön. Men hon är centrum i universum.
Orgelpipor. Blygrått regn. Sömfria nätter och grusstigar. Där.
Ofrånkomliga minnen kristalliseras på köksfönstren. Mitt liv i symmetrisk form.
Tillsammans skulle vi väl någon gång kunna tillhöra samma hand. Samma sköte. Samma prostata. Samma whatever. Samma.
Det finns ihärdighet. Det finns erotik. Det finns väntan. Väntan är ofta god.
44
En stolt fågel blev min sorgekälla. Den frös ihjäl på min skorsten, samtidigt som jag.
I ena handen håller jag en apelsin, tung som en hjärna. Klyftig som en hjärna. I andra handen håller jag en sten. Tung nog att hålla mig på marken. Fast som en klippa. I skyn upptäcker jag ett öga. Det begrundar sitt byte.
Kvällen var mjuk som asfalt. Två tolvåringar stod i var sitt hörn i ensliga tystnader. Den ene var jag. Detta är inte historia.
Den hösten när min mor dog adopterades jag av en stjärna. Under klara natthimlar ser jag mors händer. Det var dem som fostrade mig på gott och ont.
Vi ser inte längre våra händer. Vi ser inte längre våra munnar. Vi är blinda. Men vi håller varandra om axlarna. Livet är en stormby mot ett fönsterglas. Vi ryggar - trygga.
45
Sorlet av ord skapar vinklar av sällsam sort. Triangelns vinkelsumma är inte längre 180 grader. I detta tillstånd kan man ligga lågt på hypotenusan. Kan man lojt spegla sig i det vita papperet.
En förmiddag i barndomen rinner upp i mitt minne. Jag insåg plötsligt att vi alla - alla! – bor på samma ö.
Mitt språk är mitt teleskop. Mitt språk är min hud och mitt hjärta. Tystnaden är ofta mitt liv.
Träden. Deras gnistrande vinterskrud. Men jag ville ju egentligen skänka dig en grönskande äng som vårgåva. Innan tiden rann ut. Jag minns dig ändå som blommor i doftande hår.
En liten, liten fågel utan ord. Med doft av mynta och ros. Vinden genomtränger världen.
Ingen förstår vad jag skriver, antydde Björling, och det är därför jag skriver.
46
Sänggavlar är en förbisedd detalj i livet. Sänggavlar umgås jag med många timmar om dygnet. Hur mycket tänker du på din sänggavel? Själv brukar jag meditera rakt in i ytan. För att fördjupa.
Vän. Jag går hem. Sitt kvar en stund. Planterar ett träd.
Jag ser inte längre allt. Jag glömmer din blick, din mun, dina axlar, din rygg. Jag är helt enkelt off. Eller något äldre. Däremot minns jag en del annat.
Enformigheten är ersatts av förfrysningen. Sömnen är jagad av täcket, som lagt sig på sidan. Till och med katten, i sin egna päls, ligger kloss an elementet. Endast Södergran duger.
Ännu så länge är jag större än min ångest.
47
Suger på Duinoelgierna. Igen. Klapprar tillsammans med Aspenströms träskor som vill ut. Smeker katten i flykten. Är Viss.
Det finns regler för allt. Varje kyss har ett pris. Varje förtroende ingår i det sociala kretsloppet.
Sällan händer det att vi träffas i samma ordförråd. När det händer kokar livet.
Jag har älskat som vinden älskar träden, vattnet sin tång, djuren sina kroppar, papperet sina bokstäver. Jag försöker älska fortfarande, men har ibland problem med vallan.
Det är en kväll i mars. Jag stod nyss på en bro med söndervittrade brädor. Nu sträcker jag mig ut över hela Skandinavien, och mer därtill. Tripoli.
48
Att byta preferenser är förknippat med bytet av ord. Ord är kärl.
Ord i täta linjer hindrar mig att bryta igenom med mitt budskap. Orden, skuldra vid skuldra, är fel ord. Fel ord denna råkalla marseftermiddag.
Det kanske oftast är enformigheten som gör mig deprimerad. Men ibland är det faktiskt omformigheten.
När isen smälter blommar språket. Als ich krank war schickte sie mir Blumen.
Katarakten är fridfull just idag. Paraplyerna hotfulla. Hungern pockar på uppmärksamhet.
49
Vart jag än förs fortsätter jag till floden. Min rygg bryter man inte så lätt. Men det är svårt att dyka genom isen.
Glasögonen framför ögonbindeln förstärker känslan av djup. Längtar efter Göteborgs kranar. Men de gömmer sig i sina hågkomster.
Det är en massiv tystnad som råder. Molnen skockas. Du är dock en ängel som står där och rör på axlarna. Vingarna slår ut som blåklint. Drömmer jag.
Tiden tunnas ut. Kristallerna är döende. Onsdagen närmar sig med ljusa kliv.
Tillsammans skulle de alla en gång gräva fram Graal. Spikmattan satte stopp. En matta med sylvassa reservationer.
50
Dikten begynner i sin sista rad. Det är där och då tangenterna klapprar i spiltan.
Man kan alltid påstå, att man väljer att vara ensam. Väljer att ta ett stickspår. När loket skriker.
Ser ett snöblandat regn som vägrar falla till marken. Värmer mig i gräsmattorna.
Vintertrötta grenar drömmer sina doftande underjordar. Stränderna höjer sina vita händer och applåderar.
Marskvällen blinkade alldeles nyss. I den gråblå himlen seglar en dikt med grönröda ögon.
51
Livet är en ljuvlig utmaning innan döden. Eeva Kilpi väntar i min telefonkö. Hon har nummer 42. Och jag gör så gott jag kan.
Ögonen är själens spegel. Två hål har själen. Ett i vilket man tar sig in.
I din fläta sover havet. Griper i halvsömn efter din rygg. Ankarkättingarna kryper ner i sängen.
Varje pulsslag kan växa till ett hjärta. Varje hjärta söker sina eller sitt.
Samhällets suturer brister. Idag kanske ministrarna äter popcorn. Här blir det på bit.
52
Dagen vecklade ut sig själv. Krönte sig med vitt guld. Snart fäller kvällen sin dom och natten sin bila.
Här hänger klasar av frukt under himlens iskalla fotsulor. Blommorna förbereder revolutionen.
Genom fönstret ser jag samma stjärnor som New Yorks, under vilka jag en gång blev av med min andra oskuld.
En liten slända. Den gömmer sig i kylskåpet bakom leverpastejen. Tänker sig att slå ut och dö under vårdagjämningen.
Ibland är det som återstår utan riktig bärkraft. Då kan orden fungera som simdynor.
53
Saknar ibland dina läppar som ett par avsigkomna vantar. Men ofta hänger de ju ändå där som vinterlöv i värmegalgar.
Mälden mellan stenarna. Det goda som tränger in i det onda. Gryningen som luckrar upp skymningen. Jag talar om framtiden.
Dricker vitt. En fredagsritual. En ny dags ändlösa vidder ligger i startgroparna. Gravarna glöder. De levande begraver ännu inte alltid sig själva.
Med koppel, vita batonger och breda grin går vi om julikvällarna ut och hälsar på sommargästerna. Sedan grillar vi vidare tillsammans. Med vitt för min del.
Vi stod där på gatan. Regnet. Snart visste vi inte vad vi skulle säga. Din pappa räddade oss med sitt rytande.
54
Det händer att mina aktiviteter är undanflykter. Det händer att mina undanflykter blir väsentliga aktiviteter.
Ett hjärta är sällan förstenat. Även om det ofta är tystlåtet.
Drar nya slutsatser av gamla misstag. Känslan har öppnat ett nytt synfält. Det gråmulna landskapet rymmer ett budskap om rockader.
I varje mörk glänta står vita hästar och betar.
Skall hoppa över natten när dagens sol har drunknat. Avstånden bärs fram på diktens fat för att röntgas i dagsljus och skymningsskimmer.
55
Koltrasten är stark som en oxe, smart som en ko och vintervig.
Ett uns av skugga i dina ögonfransar formar kvällens vågskål. Månens kretslopp föder sitt granatäpple värt att väga.
I en grenklyka gulnar fjolårsredet fram. Det väntar på sin fågel, som dog i Afrika.
Katedralens kupolhöjd sänktes plötsligt till lägenhetsnivå. Besökarnas mummel övergick i skratt.
Sedan en tid tillbaka talar jag ibland med mig själv. Det är långtifrån alltid jag är enig.
56
Fragment av min spegelbild sprids över nejden. Men baksidan finns kvar intakt.
Under vissa tider upphör alla språk. På vissa platser förstummas vi. Eller är det bara stiltje efter den stora nattliga stilen, som dragit förbi? I väntan på att ordens vindar på nytt tar fart.
Det finns en kör av felsägningar i varje rum. Felsägningar som vrider sig in i varandra och komponerar nya verkligheter. Skogen förstår vattnets virvlar, vindens byar, åskans muller. Som träd kan vi svänga oss med våra gröna kronor. Sociala rörelser är felsägningar som går i takt.
Husets gavel vetter mot gatan. Husets inre är en rymd av reflektioner. Går in i och ut ur ett hus gör man genom samma dörr.
En vindil förblev arrogant inför dammets applåder, och vinden fortsatte sin färd när dammet åter lade sig ner över återvändsgränden.
57
Andedräkter ur munnar med läppar av fjolårsgräs. En marsdagseld, pupiller och otåliga katter.
Tångskogarna har börjat bubbla. De har hört ett rykte om en kommande tid. Jag hittar till hällen med runor.
Vitmåne på senhimlen. Strax dags för klockan att stanna. Här är det flödande varat. Nu är det flödande varat här.
När orden vi uttalar uttalas mäts tiden ut. När orden uttalas som de gör formar vi varandra som människor. Det är detta som är livet. Det är detta som begränsar och frigör. Det är detta som utgör förberedelsen inför döden. Att intala, uttala och samtala är människans predikment.
Ingenting jag skriver handlar om mig. Allt jag skriver handlar om mig. Det det handlar om växer i glipor och balanserar på gränser.
58
Vinden viskar om andra stränder. Ibland kan man uppfatta ett ord eller en kort fras. Närbilder från läsidan i andra trakter. Här gåtfulla meddelanden i lovart.
Under rov och himmel vill jag skydda fjärilvingarnas lena stoft. De är här. De får en slängkyss genom ett nålsöga.
Vinden, ständigt denna vind, skingrar andedräkter. Vinden, ständigt denna vind, släcker lampan jag styrslar mig fram med.
Den ena sjöng i Stockholm. Den andra sjöng i Göteborg. De sjöng dessutom samma sång. Kanske har de samma mor? Själv är jag bonusfarfar till alla barnen på bryggan i Hälleviksstrand. ¨
Jag inväntar din ankomst. Hänförd och skräckslagen. Infångar höjder, rymd och oändlighet. Vet ännu inte om du denna gång är en blixt som förbränner eller en stråle av nåd som får mig att le likt en nyöppnad blomma.
59
Poeter bär som poeter inga ryggsäckar eller kameror. Poeterna har annat för sig och är ständigt beredda att begå de brott de egentligen inte vill begå.
Censorn i oss är alltid beredd. Orakad sitter han i skorstenen och väntar ut våra skuttande hugskott. Omärkligt kan han tidvis tömma oss på mening. Men när han sover kan vi dansa. Ljusa, friska, fria, frivola. Tillsammans i ring. Öppna för tveksamma intryck och burleska uttryck.
Den första måsen uppenbarar sig. Gör en inflygning i min hembygd för att landa på mitt hjärta. Träden nynnar så här mitt i natten.
Mars lurar oss med sina glimtar av hopp. Mars är en oberäknelig månad. Mars är en del av ett historiskt flöde, som ibland både skrattar och gråter på fel ställe.
Här, på Orust, bodde för ungefär 9 000 år sedan människor som nästan enbart åt musslor. Enahanda kan man tycka. Men musslor är väldigt goda. Deras konstitution leder dessutom mina tankar åt andra håll.
60
Om detta ljus är verkligt, och handen som skriver dessa rader också är det, är då mina ögon, som betraktar det i ljuset skrivna lika verkliga? Vi lever ofta mellan parenteser och i fotnoter. Åtminstone jag, som knappast kan se något som helst, utan att ha ett ”men” på tungan. Ett ”men” som visserligen tenderar att flyta som vrakgods genom tidens flod.
Huset tindrar. Katten söker sin mat. Huset och katten pockar båda på uppmärksamhet. En buljongtärning kan vara både kubisk och tegelstensformad, sa Tranströmer och Bly till varandra, under en djupsinnig diskussion om översättning av poesi. När jag växte upp fanns det väl, vill jag då tillägga, en buljongsort som till sitt utseende var droppformad. Och det ändrar ju hela världsbilden.
Det händer att den ljusa dagen rispar natten. Det händer att mörkret får oss att minnas, Det händer att vi känner igen oss. Vi kan se fram mot ett större lidande och ett större ljus. Ur drömmen att du finns återkommer jag.
Efter alla år av frågvishet vill jag ibland stanna upp. Men just då fortsätter jag.
En gång skall vi alla flätas in i en vacker krans. Vare sig vi vill eller inte. Vi är trådar som är sammanbundna. Vare sig vi vill eller inte. Jag vill.
61
Vinden risslar i de kala grengallren. Ur den första vårens kalla eld lyfter kajorna som sotflagor. Över granithällen mumlar gestalter från gångna tider. Den gråblå himlen varslar om kommande livskraft.
Nattregnets ljuvliga sömnmedel. Vattenpumpens sång på sommarstugans tomt. Pojkens stråle i pottan strax innan sängdags. Allt detta minns jag med glädje. Somligt finns där en. Skvalljud är underskattade.
Endast humlor kan riktigt sjunga om ljung. Endast flugor kan flyga i vinklarvinklar. Endast min katt kan genomskåda mig fullständigt. Vi människor är mindre skickliga än vi ibland tror.
Skorna bär inte längre utan sina existentiella sulor. Utan käpp går jag med käpp. Det är en käpp som är ett träd som är min personliga tro.
Hunden nosade på mitt ben. I sin bur sjung en lärka. Uppe på berget växer ett träd, som funnits där sedan urminnes tider.
62
I den absoluta sången hörs det som vi hämtar ur evigheten. Trädet åldras i trädet. Den åtrådda sfinxen ruvar på partituret. Vårt liv är vitt i mörkret. Det vita är finstämt, speciellt här på gränsen till april.
Trasten tolkar flöjten. Sommarskogen rycker till i sitt ide.
Fåordigheten kan förefalla disträ, men är ofta vass som ett rakblad. Det har jag åtminstone lärt mig sedan jag flyttade från bruset till suset.
Månen hämtar sitt vatten. Jag vill fyllas av vilja. Även under mina unga björkars ljusa sorgflor. En lätt lila nyans kan förresten skönjas.
Häromdagen tänkte jag som hastigast på vad det skulle bli av allt. Solen spann i marmormorteln på spishyllan.
63
Alla anhängare lider martyrdöden. I kön till bussen pratar man i var sin mobil. Jag hänger inte ens med.
På stranden bestämmer sig barnen för att låta musselskalen förbli. Aprilljuset förefaller uppfordrande.
Fågelflockens larvfot hoppar dröjande över åkrarna. I valet mellan att skratta och gråta slår plötsligt ett mjukt leende ut bland de spirgröna förtrupperna.
Molnens mjuka interpunktioner dämpar den fåfänga himlen. Saknar ibland ditt ögonfnitter. Kvarsitter i dagens uppförsbacke.
En fläck av en handflatas storlek skymmer solen. Men under våra fötter gungar ändå den friska, lugnande, runda oceanen. Sagan porlar i ett lerkärl ovanför spisen.
64
Andras nackar kan vara dina speglar. Dina speglar kan vara felstavade.
Just nu är det två timmar till nästa buss. Ändå står en ensam flicka i väntkuren. Jag hoppas att hon inte står där för att hon inte har någon annanstans att stå.
Diagnoserna viner som yxor. Ändå kan de aldrig träffa målet, eftersom detta alltid är så ofantligt mycket större än yxorna.
Nåldynorna är tygspjutens viloläger. Finns det längre nåldynor? Finns det fortfarande viloläger? Jag minns mormors nåldyna. Mormor var min barndoms bädd.
Om röken från huset saknades skulle huset kanske inte finnas. Men den som hyser känslor är ofta ouppmärksam. Kanske är känslor en form av ouppmärksamhet. Kanske är känslor de rökslingor som stiger ur hus utan eldstäder.
65
Tidlösheten skänker det tidlösa namn. Det tidsbundna är bundet vid kronologiska tillfälligheter.
Kärleken är flikar av moln genom vilka solen blinkar. Ombytliga som landskap vandrar vi genom varandra.
Vårens minuter siktas ner. Ljuset dansar. Bara träden tycks susa oberörda.
Jag skriver ibland till Aten via Jerusalem. Det händer att svar kommer. Själv har jag bara att försöka tyda chiffren; särskilt mitt eget.
En klarblå måndag. Sitter i altanvärmen och uppgår. Vet att det är så som jag vet att det är.
66
Åskans ikon över ön ute i havet. En paradoxal trygghet. Bildstormar kan berika oss.
Morgonens ansikte lyser över stenen i ditt öga. Runt denna sjö fransar jag mig.
Bildens eld tar fart först när den möter sitt plån. Oss.
Molnen kapar solens rep. Nu får vi själva ro dagen i hamn. Även här finns dagar när vinden kommer med budskap från norr.
Senaprils vimmelflyn. Månens klot. Dina steg i frasgräset.
Jag har börjat vänja mig vid att mina händer har svårt att forma sin handslag. Litar istället till ansiktena runt mig. Där finns ofta svaret.67
I grådunklet står hästen besynnerligt sadlad. Är det jag som väntas?
Vankelmodet styr mig. Beslutar mig att segna i sankt dike. Därefter spritta fritt.
Skär mig ut ur mina åtbörder. Vill vara viskningsnära. Ser dig när du inte anar det.
Raspande röster. Gloende tuppar. Tystnader. Centralstationen i Göteborg igår.
Jag har börjat vänja mig vid att mina händer har svårt att forma sin handslag. Litar istället till ansiktena runt mig. Där finns ofta svaret.
68
Hon var så ödmjuk att hon försvann. Men som vittne kan jag intyga att hon fanns.
Tunnhår över jaggubben - som gråvitgles hampa. Har likafullt längtor i bröstfickan.
Hineingehaltenheit in das Nicht. Visst, Heidegger. Men min ångest har mer att göra med exogena och endogena förväxlingar.
Flugornas ljudstråk mäter upp köket. Potatiskoket drar mig mot jorden. Det finns värden i detta.
Livets kamp och fridens lugn möts strax innan månen stiger upp. Mellan värmen, som kan vara het, och svalkan, som kan vara allt.
69
Musiken tar ton. Vattnets silverklanger ackompagnerar. Kroppens lågor dansar.
Munnen talar. Ändå verkar du ofta bara studera läpparnas rörelser. Vackert så. Men det händer att den som säger något säger något.
Naken som kroppen skrittar mina idéer ut på grönbete.
Genom ditt hår rinner ljuset som en påminnelse om tidens transcendens.
I evighetens perspektiv är vi alla lika. Evigheten strömmar alltid vidare. Den strömmar nu.
70
Ingen tar omhand motivens styvbarn. Jag vill adoptera den asfalterade vägstumpen.
Landskapet vet allt om oss. Vi är en del av landskapet. Allt är ett.
Min trosbekännelse går möjligen att humma. Men inte bland människor, eftersom jag och andra ingår i varandra.
Psykiatrin har börjat stamma. Själv önskar jag mig en tårta.
I det långa ljusa håret sitter ett skratt inflätat. Sonen är trygg som en pärla.
71
Måttfullheten kan många gånger vara ett hinder. Livsbejakelser aldrig.
För att en dikt i april, eller maj, skall överleva, krävs att den värms i din hand, ”som cognac i en kupa”. Andra dikter framstår som mer tänkta än skrivna. Åter andra låter sig inte ens återges eller tolkas.
Snart har vår enda gatlykta lärt sig något om ljus. Den står bredvid en skirgrön björk.
Flöjtens ensliga a. Ensamheten i det flöde som visar sitt försvinnande, samtidigt som vi ständigt återfinner dess signatur. Stämgaffelns ensliga a får mig att tanka på heliga violiner.
Söker du en rebell kan vi möjligen bli bundsförvanter. Söker du en applåd hänvisar jag dig till merparten av våra inhemska kultursidor. De senare bör dock numera uppfattas som koncentrerad saft. Poeterna i Ghana är av annat slag. Men du kanske inte hittar dit? Du är inte ensam. Idag läser man bara de svenska huvudtidningarnas tragiska runor.
72
Solblommornas lögner ryter sina sanningar i mitt tondöva högeröga. Till vänster lyssnar jag till försvunna mistlurar.
Strandklang. Vattenyta. Kattsprång. När daggen uppgår i sinnet. Den ensamma vinden bortser från dammets idéer.
Om hans förfäder sade vi att det är bättre att vara förslavade människor än fria djur. Vi bär på gener från våra förfäder. Märk orden i massmedia. Märk vad som uppmärksammas.
Eldar lyser upp den mörka staden Jag söker mig till dem som en fluga. Ord flås. Kärlekens vingar flammar upp en sista gång. Människor möts på minerad mark.
Det ekar sällan i trädkronor. Däremot dånar det under vattnet. Det finns skillnader jag inte förstår. Det är i klyftorna mellan dessa allting blir till.
73
I försommarens andedräkt lever vi tillsammans. Tiden förlöper med sina lappkast. Essensen är den del av världen som består av ett expansivt vi.
Det är inte poesi jag egentligen vill delge andra. Det är mitt kluvna liv gjutet i hel gestalt. I bästa fall faller det sig också så.
En strand. Popplar. Vågskum i vackerbygd. Avstånden: de ljuva, och de mörka. Föreningen: den alltid väsentliga.¨
Inne i Göteborg. Mitt hjärtas hem. Bötfälld för att jag försökte ta mig fram med sparkstötting.
Skrift är syra. Molnen kondenserad dikt. Knivarna interpunktioner. Jagen approximationer.
74
Mina händer känner det mina ögon inte ser. Ändå är jag bara delvis blind. Selektivt seende, kanske.
De vita husen gruffas. Från altanen ser jag en man på huk. Han rensar fisk. Dimman fångar in den buss som harklar förbi.
Jag betraktar bladet. Drar täcket av dig. Återuppstår i synvända.
Min åldrande näthinna tynar undan som lömskefiskarens nät. Detta betyder att jag får mer plats för det som är större än det som är, varit och förblir smått.
Tänk att ligga naken i gräset och låta solen dricka upp vinet. I en sådan stund föds man på nytt.
75
Jag drömmer om is som springer över himlen som kalvar över sommaren.
Hackspettar och braxen finns egentligen inte. De gömmer sig mellan mina blad. Men en bröt sig ut genom min rygg.
När jag var liten sökte jag mig ofta till en vrå. Även om mörkret sved i mina ögon, som hade de fått peppar i sig. Mitt öra var riktat mot solen, och är så än.
Tiden särar sina lår. Jag ser de infrusna, och de skyggt mumlande. Är det så här det kan vara?
Ännu en tragedi. Men se! Båtarna står upprätta med stinna segel. Jag ingår i vinden.
76
Lyckan svävar över dikeskanten. Den dansar som en vinge. Dy kan fördjupa.
Vägen till Apollon är lång. Från Käringön till Boxviks kile. På bussen fraterniserar jag med Demeter, som vet att hon är vacker, i sin studentmössa och sin välsvarvade kropp. Gubben minns sin studentexamen.
Funderar över varför vi så sällan här har slagregn. Slagregn har något definitivt över sig. Reellt. Autentiskt.
Jag ror kvällen i hamn, och faller ut i regnets månfjäder. Ingenting är konstigt.
Mannen på gatan försvann när diset lättade. Tvärsigenom mig seglar skepp. Lasten är orglar.
77
Vi delar alla djupa insikter som vi försummar. Det är som om vi vore rädda att tala med varandra. Rädda för att vara medmänniskor.
Vem är renare eller enklare än du? Sa han till henne. Ändå räknas du inte bland dem som sätter sig över. Nej, sa hon till honom. Vi existerar inte längre annat än som varumärken – och jag har inget varumärke. Jag är ju bara människa.
Jag är en bjälke som flammar upp när du ser mig. Jag är en blick som kan tända eld på den mest avtända hud.
Ivrig ringaktning röjer dold rädsla. Dold rädsla kan lätt förvandlas till ivrig ringaktning.
En droppe av en droppe kan vara allt. En staty är ingenting. Ett korn är liv.
78
Betraktar Carlos Fuentes vackra mustascher. Virar in mig i hans sentenser. Står samtidigt upp på egen hand.
Inte! Kulan flyger från slangbågen. Gömmer mig i min barnslighet för grannen.
Du låtsas gråta. Samtidigt rör sig dina kvävande fingrar mot min hals. Ur detta moment 22 hoppas jag på försoning.
Kyrkklockor klingar klanligast på håll. Präster gör sig oftast bäst på bild. Men undantag finns. Det är dem vi skall ta vara på.
Åren mognar understundom som druvklasar. Ur dessa kan sånger utvinnas. Åren får oss ibland att skrumpna som russin. Vi är lite av båda. Det är skönt. Russin är söta granater.
79
Hon dansar som en spinnrock som slukar sitt garn. Detta in blanco-lån från Barbro Snickars passar precis in på en av mina grannar. Hon spinner med indragna klor och ler med läppar som vaktar hennes huggtänder.
Genom lågorna springer människor över hela världen. I hela världen brinner det. Vi är lågor, hoppas jag, av annat slag. Men fan vet?
I detta rum skall mina minnen blekna och försvinna ut genom fönstret som fågelsång.
Ljust skummande ungdomar driver käckt omkring som vitsippor i svarta oceaner. Strävar likt laxen mot strömmen.
Skönt är att vara ombord och sitta vid rodret. Än skönare är att få en tolvumsspik genom foten, så att man förstår att man lever.
80
Jag bor i ett inhägnat paradis. Invid en strandremsa som sträcker sig efter stjärnhimlen. Det händer att post ankommer.
81
För den tvivlande är alla berg för höga att bestiga. Varje å för bred. Varje tanke för invecklad. För den tvivlande dör träden i tvivel om att ha levt.
82
Döden skrämmer mig inte alls. Jag kommer att följa de stigar mina vänner redan trampat upp. Ur döden växer dessutom livet. Tror jag.
83
Sedd! Därefter: känslan av en privat storm. Känslan av att inte längre ha en uppgift.
84
Det uppstår ingen kärlek utan rättvisa. Ingen rättvisa utan kamp, ingen kamp utan en front vi delar tillsammans.
85
Inifrån eller utifrån. Utifrån eller inifrån. Någonstans finns en motor. ”Power”. Som Pia Tafdrup skrev redan för många år sedan.
86
Så tyst. Mitt i allt detta ett utrop: duggregn! Tystnaden djupnar härefter alltmer. Språk av främmande tecken kvarstår. I en bild i bilden går jag fram till en gestalt, kvarsomrig, med höga kindknotor och frätande blick.
87
Det är du som är rummet. Min sömn rör vid din. Okända händelser följer oss som molande aningar.
88
Möjlighetens puls. Katten sover i soffan. Våra fötter vidrör het lava.
89
Jag kommer inte till dig längre. Jag är oviss. Jag ser på dig bara genom fönster efter fönster. Fönster som är blod som är det tysta samtalets avklarnade blick.
90
Röda vokaler sjunger oss till sömns. Gula adjektiv slänger sig om halsen. Tänk om det här är det som är.
Stenen. Blodet. Gräset. Det var mellan ingenting och ingenting och någonting. Med din smak kvar i mungipan och på spetsen av tungan.
7 oktober 2011 TK
1
En vik ljuder i sitt hav på jakt efter sitt ursprung. Det outgrundliga är ett skär i ditt sinne. Sitter fågelstilla på vår tanke.
2
Över bordet kan vi två förenas i ett handslag. Över bordet skriker tystnaden. Över bordet djupnar både mörker och ljus.
3
Jag älskar det svarta regnet och den vita strimman över min panna här i kustbandet en sen augustikväll. Vi vaggar oss som en båt på det oppupprörda havet.
4
Det finns en tröst i det svunna. En glömska, honungslen, som läskar vår dröm om det sanna, men också skrämmer med sin avgrundsdjupa mun.
5
Du som är mitt dagliga bröd. Du som värmer mina ord i din ugn. Du som skänker oss vinet genom öglor av ögon.
6
En vit våg ränner in i klippan. Den sista muren står emot. Livrädd hukar jag bakom en riskabel känsla. Jag finns.
7
Leenden och skratt slår ut som rönnbär mitt i detta. Det är barnen. Mina egna sura minnen anas bara vagt. Konturerna av en livstid fixeras i ett kopparstick.
8
Låt åtminstone ditt ena öga vara öppet. Det andra bör du nyttja som kontrollmekanism och bakväg. Öppna dig; lev, medan ännu resor kvarstår som möjligheter. Håll hårt i dina sista biljetter.
9
Sirenerna lockar, men repen fjättrar. Obducerar din själ, torterar din kropp. Minotaurus stampar på tröskeln. Vilken är din tråd?
Angel of death10
Homo insapiens, ristade Rabbe Enckell in i sin spruckna spegel. Är våra bilder mer än bilder? Drömmarna mer än nycklar? Sorgerna större än sjön, djupare än vi förstår? Sorger bottnar aldrig.
11
.
Det sitter en omdefinierad fågel på hustaket bredvid. Här är annars varmt, nybadat och omläst. Kiosken står som en inbjudan, men plånboken är nästan tom. Lyssnar till Piazzolla. Avlar tankar i parti och minut. Drömmer om en alldeles speciell krog på Linnégatan i Göteborg.
12
Under vågorna glider ett liv av annat slag. Osorterade hör vi dock dit. Det går navelsträngar mellan oss och maneterna och musslorna. Då är ändå inte plattfiskarna upplyfta.
13
En liten eld längst in i en gränd. En mors öga i nyheterna. Världen är både uppkopplad och inkopplad. Grym är den.
14
Genom ett stort, rentvättat fönster flyr min ande. Dräkterna hänger på tork. Som jag ville att vi nådde varandra utan att skära oss på splittret.
15
Det är inte många som vet det, men Sokrates pappa hette Bengt. Mina associationer går i spinn.
16
Hur kan man, på ett papper skört som skymningen, skriva begripligt? Stillheten och tomheten är allt. Med riskorn delar jag sålunda upp mitt liv. Detta är att spela schack, inte med döden, utan med en zenmästare. Jag kände honom personligen för tusen år sedan.
17
Honungens tankar smakar som okryddade musslor. Min kontakt med Björling består numera mest av tångruskor, som vajar oss emellan. Tång och musslor utgör delar av ett språk som sträcker sig över både tid och rum.
18
Sommarkvällarnas monotoni efter den tysta middagen. Dimman och allt det andra i spåren efter våra fördrivna fötter. Men rymden är evig och tiden är evig.
19
Gräset börjar redan få fläckar av solen. Vintern viskar om hörnet. Någon på andra sidan av väggen ristar in sin signatur.
Odysseus and Nausicaa20
Stjärnljuset fyller himlens krukor. Sikta mot horisonten! säger hon. Den skiftande hösten pyr i sommarens baktankar.
21
Sömnen föll som utropstecken ned i djupet från krita till jura. Rötterna är blottlagda. En klase druvor väntar på min gryningshand.
22
Himlen flyr min blick och tanke. Jag är fixerad vid marken. Härjad som en mussla angripen av havstulpaner. Mot Ekelöf hävdar jag att kropp och själ båda är in- och utsidor.
23
Han lär enligt hörsägen ha skrivit ett operalibretto åt Stravinskij. Det är möjligt. Själv läser jag Dylan Thomas som ett naturbarn utan skrupler. Noten till ”Collected Poems” skulle rentav kunna få folk i Bagarmossen att lyfta på åtminstone ett ögonbryn.
24
Jag bodde en gång i Toronto och besvarade omedelbart hennes brev. Sedan hände det sig att jag fick snedda som en generad krabba.
25
Mina stränder är ofruktbara och gravida. Ingenting händer och allt. Min nesa ger sig ut på en oändlig resa.
26
Suddig inträdde hon i livet. Styv och rak gick hon vidare. Örter och träd är veka och oöverkomliga.
27
Hör ni ännu sången? Klangen? Klangen av medmänniska? Orgeln tröstar mig. Famnar mig. Ingår i mig.
28
Intellektuella har ibland en tendens att ödelägga allt. Med dumhet och gemenhet. Djupt inom mig förstår jag att mer pragmatiska människor ibland begår självmord. De mäktar inte med maktens rebusar och sidospår.
29
Vattnet står över fälten. Grannarnas mössor är genomdränkta av regn. Det vackra betslet runt hästens huvud gör mig ambivalent. Thomas Chatterton krönte sig själv med barmhärtighetens rosor. Pilgrimen bad om en allmosa.
30
Låt oss gå vår egen djärva väg runt kanten på den vulkan som hotar oss. Med lingonröda läppar och vita höfter. Robert Graves visste var kniven satt. Ibland har även jag vetat det.
31
Det finns en klyfta mellan mänsklig och andlig kärlek, som inte kan överbryggas. Detta noterade åtminstone Eliot i en essä om Baudelaire. I dessa dagar kan vi måhända hålla med – om än inte om absoluta anspråk. ”Sålunda kan själen inte uppgå i den himmelska friden innan den avsagt sig människors kärlek” (Johannes av korset). Skall vi tro på det? Idag?
32
Ingen tid, ingen barriär, ingen knuten näve. Bara rymd, rikedom och frukt. Bred ut dig över hällen och drick. Vi måste återvinna vårt arv som bestulits oss sedan årtusenden.
33
Motorn tänder. Jag kan släppa årorna om jag samtidigt tar fatt i rodret. Båten är som ett barn i en vagga. Barnet vaggar havet. Dyningarna fördjupar sina drömmar..
34
Det är en skör kupa vi lever i. Den står på bordskanten mellan huden och tekniken. Men vi kan också rumla i vår kupa, som humlan i sin blåklocka. Innan lien dyker upp.
35
Den vetenskapliga kunskapens tyngd drar den mot marken. Sommaren är ensam. Jorden stångas mot det staket som blockerar allt det andra: de brölande liturgierna över blått gräs.
Glaucho and Schylla36
Borrominis spiraltrappa i Palazzo Berberini är ytterst liten. Men den rymmer mer än vårt kartlagda genom.
37
Avståndet mellan en människa som tänker och en människa som tror sig tänka är en syrerik skugga. Av en grumlig blick slocknar syrenerna en efter en.
38
När orden hinner fatt sina gränsvärden slår gråtoner ut ur kärleken. Människor som lever på marginalen lever i grundvatten.
39
Honungsmunnar doftar känslor. De västra delarna av Göteborg talar i monetära termer. Vi har reparerat staketet runt altanen. Allt är en fråga om betoningar. Ibland känner även jag mig som objektet som lades under förstoringsglaset.
40
Jag tänker mig att trädstammen är den väg som leder mellan grundtankarna och det eklektiska och synkretistiska lövverket. Eller tvärtom.
41
Stenarna med miljoner år på nacken betraktar i sin oberördhet dagens värld. Den som hastar förbi obekymrad av all visdom. Stenarna är inneslutna i hemlighetsfull tystnad. Med knappt märkbara åtbörder tar den måttet på människans hjärta. Kärleken vilar på den fjärilsvinge som nuddar vid den förstelnade lavan. Sången, en duett, uppstår spontant. Berget dansar.
42
Byt ut ansiktets hud. Återupprätta dess närvaro. Se ansiktet! Ansiktet är korsningen mellan våra kroppar och oändligheten. Jag föds i ditt öga. Avklädd. Förankrad i det stjärnstoft som skyms av solen.
43
Försakelserna förenar de djupast mänskliga. Varje pupill är en ö i en arkepilag av öar. Alla broar mellan de djupast mänskliga är gravida negationer.
44
Det är bara Assurbanupals bibliotek som hyser mina utkast. Jag har hyrt en lastbil för att frakta hem några kopior. De måste finmejslas.
45
Våta vimplar tyngs av traktens visshet. Ögonblickens ametister håller hoppet samman.
46
En pil tränger igenom främlingens bröst. Han sitter på en häst. Om några år kommer han att vara i centrum av en skröna. Men han dör faktiskt.
47
Det hände sig att staden förfördes av hennes fotsteg. Det hände sig att fotstegen övergick i trumvirvlar. Det hände sig att trumvirvlarna snurrade in i mitt hjärta.
48
Blixten slocknade som en glödlampa. Något föddes i detta ögonblick. Annat dog. Vi stavar oss fram i olika spår. Mot en igloo av ord.
Jason and the dragon49
I vita kyrkor bes vita böner. I svarta kyrkor bes svarta böner. Däremellan finns en förbindelse, som vi sällan eller aldrig vill ta till oss.
50
Står på stranden. Tvärsigenom mig en solkniv. Plötsligt anländer kvällen. Det är dags.
51
Ingen hinner under sitt liv uttrycka tillräckligt mycket för att förstå sig själv. Våra namn är och förblir molnformationer utan centrum.
52
I dig finns ett grenverk jag vill klättra i. I dig finns en komplikation som undgår oss. Mellan oss slår syrenerna ut. I sorgens tidlöshet växer glädjen.
53
Morgonen befinner sig bakom bergen. Hitom oss gör sig natten ingen brådska. Inom oss erövrar vi världen.
54
Anna Livia härbärgerade svanar sist jag var där. Idag ruttnar till och med roddbåtarna. Skatorna trippar fram som på skare. Det är snart den 16 juni.
55
Hur kommer det sig
Just här
att vi som blomma vid blomma
inbillar os självklarheter
när speglarna är svarta
Rönnen dricker sitt liv
Stjärnans ljus
Havet väger
Sina klarnande vatten
Mitt språng är det enda sanna
Just nu; just här
Det enda av betydelse
Marmorklipporna!
Varför är du så gåtfull?
Varför ser kniven ut som ett imperativ?
Du är ju ändå en av oss
56
Duktiga, behagliga, lyhörda
sitter mina elever som spett
En hövlig och anonym medelklass
laddad med släktens förväntningar
Som lärare känner jag mig som en bödel
eftersom det är jag som äger yxan
57
Hav, slätt, skog, berg, himmel
bygdens arv förpliktar
min vilja slipas mot en smärgelduk jag fick i sömnen
58
Vid dina fötter växer vitlök och koriander
blommorna höjer sig i dina spår
min sak är en känd scens ensamma flicka
59
I den mån kyrkans koppartak finns kvar svirvlar svalorna
jag vänder mig in mot mitt innersta rum beredd på det värsta
en timme klingar i min öronklocka
Incobus60
Välkommen dessa stilla dagar vid karga kusten
under alla drivor
ögon rundlar i varandra
61
Min tanke krävde en annan rock än den jag bar. Avskedsmönstrat rutad. Det var först så jag förklädd kunde nå dig.
62
Vandrar med vilda bär och vakande fåglar. På dina stigar här. När floder väller över alla gränser.
63
Å förflugna horisonter korsfästs vår fjärilssamling. Den i vilken vi ingår som nålar.
64
Jag ser den egentliga sanningen bakom spegeln. Varje morgon. Tillsammans med ett uns av Ekelöfs vansinne.
65
Alla bilder är bara bilder av verkligheter som framträder genom dessa bilder. Inuti bilderna gömmer vi oss som salter.
66
Min skuld är outredd. Med enögd blick ser jag bara delar av livet. Jagtyngdens första och sista utpost navigerar mig. Jag finns där slaget redan träffat känslans rot.
67
Mitt rum är en likkista. Morgonens mule. Men om också orden spikar fast mig är jag kvar.
68
En sakpoesi är svår att härda. Men det gemensamma undret är grönt till sin karaktär och som om vågskålarna.
69
Eftersom jag inte föddes som skyldig, är min tro, tvingas jag nu rädda mig undan maktens vingar. Min plan är att möta det okändas blick.
70
Under den vita husgaveln ligger ett fågelskelett. En notskrift. Varje ben rymmer en ton från andra världar än våra.
71
Äldre tiders människor var bekanta med både gengångare och varsel. Har vi förlorat ett särskilt sinne, eller är det i drömmen som dåtid och samtid fortfarande tränger in och ut i varandra? Med meddelanden som vi i vaket tillstånd inte längre kan tyda.
72
Trutar cirklar över nyplöjda åkrar. Avsigkomna letar de efter musslor. De äter sig mätta på dödens pärlor.
73
Yxan lyser. Löv hänger i skägg. Bredvid huggstubben skålar han med sitt eftermäle.
74
En stor gulsvart humla klang. Bondens minne skärptes. Faderns ord om det orörda där ingenting finns utan tystnad, tomhet och mening.
75
Hammaren for på spiken. Spiken kröktes. Hammaren skrek.
76
De drunknade i golvet. Under takets nylackerade himmel. Syret sved.
77
En liten fisk, stor som en morakniv, fastnade i trädstammen bredvid moderstenen.
78
Glöm inte väderkvarnarna. Traktens öron och monument. Fulla av vind och minnen.
79
I Willy Granqvist rum alstras kroppar och minde berg. Samt ”skal, benrester, knippen av hår”. I sitt mörker lyser han ännu som en angöringsfyr.
80
Trutarna såg in i sina ögon. Flög in i svunna dygn. Njöt blåmusslornas sång.
81
Tvärs genom våra sinnen kommer oupphörligt
meddelanden som bygger om oss som människor
Vi är alla atomer i vår gemensamma molekyl
Selva filosofica82
Den existentiella människan snackar inte
hon ingår alltid i sina egna frågor och bekymmer
Den kaxige, däremot, har en misstänkt stor tanke om sig själv,
som hon alltid proklamerar – gärna på torg
83
Amuletter rostar aldrig om vi inte pantsätter dem
Det är förresten just idag en dag till gräsets ära
vari kalvarna ger hopp om en sorts fortsättning
84
Simmaren drunknade strax utanför vår brygga.
Men återuppstod i tången och de varma seglen.
Det är mycket som är märkligt här mellan sången
och tystnaden -.
85
Jag tycker fler borde granska Genesis. Däri finns en hel nyckelknippa.
Jag tycker fler borde studera Jelena Isinbajeva. Däri finns en intressant historia.
Jag tycker fler borde läsa David Ray Griffins många böcker om 9/11. Om inte
annat för att generas.
86
Det är när man vacklar som man verkligen står fast. Men de flesta sover i liggande ställning, eftersom det annars är lätt att falla. Som om fallet vore ödesdigert. Det kan ju lika gärna vara ingången till det väsentliga.
87
Ingen enighet är definitiv. Ingen gräns gräns nog. Det finns ögon som bränner bort allt. Samtidigt kan man bandagera sina tvivel och tillkortakommanden. Särskilt när genomblödningarna antar så intressanta former.
88
Vinterns skepp ligger ännu i hamn. Men kaptenerna har fått syn på flyktande fåglar. Låt oss då minnas tranornas skeva plog. Doften av jord. Nattens speglar. Tankens överlägsna fart. Känslans brunnar. Vinterns skepp kommer att ansättas av mask och övermod.
89
Isberget lyfter sitt korta periskop knappt över horisonten. Nästan allt hos människan är lika stort som isens underkropp.
90
Strax invid en ek hejdade en pilgrim sina steg. Eken framstod plötsligt som den katedral han påstod sig vara på väg till. Ekens löv föll som varma filtar över existensen.
91
Ett flöde av tröstande orgeltoner famnar oss i vår vrå i dvalans kyrka. Man skulle kunna säga att det är här vi verkligen uppfattar kulissernas metaforik. Alla tankar förflyktigas i musikens blod.
92
Att finnas betyder att på något sätt uppmärksammas. Att bara existera ungefärligt betyder att ständigt gå om varandra. Att vara är att vara varandra.
93
Idag tog jag beslutet. Jag ligger i skuggan. Om jag blir törstig dricker jag ur floden. Om ni söker mig är jag en annan. Jag är en gammal arbetshäst som flytt slagen och flyttat till Järfälla.
94
När jag fyllde tolv gick det plötsligt upp för mig att jag en dag faktiskt skall dö. I mörkret upplevde jag både tystnad och ro. Men också förtvivlan över allt jag ännu inte hunnit säga. Idag är jag gammal och har fortfarande svårt att hinna säga.
95
Blomma. Hand. Öga. Sjung! Mörker. Morgon. Kväll. Lys! Runt våra stränder färdas ändå ett leende och en senseptembervind.
96
Inne i märgen, benen, bröstet, hjärtat gror gräset. Blekmarken håller jag på avstånd. Allt motstånd uppstår när det stryks mot det rätta plånet.
97
Sista höstkalven vankar omkring utan att veta. I ditt öga simmar ett moln. Myggor drunknar i blinda vatten. Det är en höstdag på tröskeln.
98
Det hemliga i livet är dess andedräkt. Ett själsligt signalement. Drömmarna skriver in sig i all ofullkomlig syntax. Vägarna följer oss, och vi följer dem, grind efter grind, träd efter träd.
99
Värm din lilla själ i dina kupade händer. Öppna sedan dina händer och låt själen flyga sin egen väg. In i motsatsernas enhet och evighet.
100
Efter att ha övat mig en livstid står jag plötsligt inför det självklara. Träden rör sig fortfarande oberört rakt fram i en annan dimension. Ett glas saft i en syrenberså är centrum i universum. Ditt leende bottnar i de allra djupaste lagren av kultur.
Pythagoras and the Fisherman101
Rännilarna letar sina växter. Kons saktmodigt gungande länder skänker oss hopp. Fyren är mäktigare än en löpsedel.
102
Skenet från lyktan förlänger tuvans grässtrån. Hela världen kan svalka sig i autostradornas skuggor.
103
Han drivs upp av den vaknande sommaren. Låter dig inte sova. Låter mig inte sova. Väver en unik blomma, som är vår kropp.
104
Världen är alltid en spegel. Är inte alltid en spegel. Speglar är förenklingar av komplikationer som är oss, vi och ett. En dykarklocka, helt enkelt.
105
Ett grått månsken rälslägger mig. Du ringlar upp ur en skorsten. Allt tänker, svärmar, känner och biter. Bett är rörelser av liv i vilka vi dras in när vi inte fattar våra motiv.
106
Dikten tystnar. Men metaforen är din i min. Den rör sig ständigt, utan ouvertyrer eller postludier. Ritar ett tangentbord i badvattnet. Spelar Cage.
107
Med ett guldlod sänkte hon sig ner till sitt eget djup. Därnere fanns ärr efter hovar; minnen från hennes tidigare liv. Som strippa i utkanten av Manchester och kompassnål.
108
Mellan klippor och enar regleras stränderna. Mellan hög- och låginkomsttagare reser man stängsel. Särhället breder ut sig som cancer.
109
Antipoderna förbinds av en liten spindel, som väver sin poetiska väv som om den aldrig gjort något annat. Vi är många som fastnat i nätet för att jubla.
Witches110
Mörka ringar under moderns ögon ringar in vårt morgonkaffe. Världen är sådan. Snabbt bläddrar vi vidare till TV-bilagan eller sporten. Vi borde bomba en del länder med litteratur.
111
Den religiösa mystiken är den eviga visdom som återfinns hos alla folk och kulturer. Låt oss inte glömma detta. Mystiken är vårt hem. Det är den som förklarar allt utan att förklara något.
112
Kroppar som doftar av varandra. Inbäddade i gemensamma tankar utan uttrycklig mening, eftersom de saknar redovisade behov.
113
Musiken i strupen utan ljud. Den luggslitna rocken. Ögonen som speglar köplusten i kommersens tempel. Mina slantar – en sorts avlat.
114
När friheten söker sitt hus, och dagen gjort sitt, kan vi bara betrakta det som en gång var.
115
Nästan allt tar människan med sig i graven. Kvar blir en sten på vilken runor uttalar sig för en förbryllad eftervärld. Falukorven är billig idag! Påminner man sig dock.
116
Diar detaljer. Befinner mig i ett streck. Fyller nästa år. Ingen och inget kan hejda oss.
117
Kan du ur din spegelbild diagnostisera ditt tillstånd? Kan vi med våra sammanflätade händer bygga en ny värld? Är möjligheterna fortfarande möjligheter?
118
Hon vilar i sin urgröpta skreva mellan martallarna. I det öga som är vänt mot kosmos. Under henne finns en gång till underjorden. Kretsen är sluten. Regn och hav och källor flyter samman i den kropp som är vår gemensamma.
119
I forntiden omfattade och uttryckte människorna sin oupplösliga enhet. Den obrutna förbindelsen mellan arvet och förnuftet. Den obrutna förbindelsen mellan de enskilda kropparna och känslan. Alkemin som långt senare övergick i formaliserad kemi.
120
Hukar under en skock fåglar. Andas varsamt mot hud. Alla galler rostar sönder i skyar av regn.
121
Krum som en fråga. Rak som ett imperativ. Ibland hukar och höjer du dig både förvillad och stramt medveten.. Ändå är du du och du och du. Förutsättningen för att jag finns till.
122
Änglar ser utan ögon. Munnen är tillräcklig för ett ansikte. Mitt dunkla minne av Willy Granqvist får mig att sörja som en förgiftad skogstjärn.
123
Regnet faller oupphörligt. Det som lyfter arken dödar allt som inte hunnit ombord. Jag är en fågel som kommer att dö sent, eftersom jag saknar en yta att sätta min fot på. Min fot som utgör länken till den sista inte utvalda varelsen.
124
Ekdörren lyftes upp ur sina järn. Rummet återvann kontrollen. Döden finns – däremot inte. Schopenhauers dödsfilosofi utgår från att alla upplevelser kommer att upplevas på nytt av andra. Somliga har menat att de grundämnen vi också består av alltid kommer att cirkulera. I detta finns en oändlig tröst. I detta finns Nexus.
125
Liv, död, vara! Kärleken övervinner allt. Kärleken styr oss livet ut, och morgonen därefter.
126
Det är så mycket väta i böckerna nu i vår. Alla förstasidor är helt vita. All innebörd trevar genom dopvattnet.
127
Den apokalyptiska ironin: muséerna kommer att ha öppet dygnet runt. Vreden: du kommer att bli förvånad. Det sjunde inseglet har trasslat in sig i sina tolkningar.
128
Lite blåsigt och halvkyligt, men ändå vackert. Arbete med ”stödresurser” åt gymnasielever.
Storttvätt fladdrar som spinackrar i byarna. Linorna i båtarnas metallmaster i hamnen spelar xylofonmusik.
129
Bisonoxar betar fredligt ute på tunet. Korallrevet skiftar färg från koboltblått till ockra. Avlägsna bottnar rymmer drömmar om oanade tilltal. Ett handavtryck är tre miljoner år gammalt.
130
Årstiden vrider fram nya bilder i landskapets tittskåp. En droppe olja i ögats blekröda veke tänder hela dalen. Fossila käkar sträcker sig ut mot popplarna.
131
Man bygger en bro mellan Ischia och Käringön. Den sträcker sig tvärs över alperna. På den skall forslas fantasier av oerhörd räckvidd. Utropsprisen är inte av denna världen.
Januari 2012 hos Johann von Fritz
VINTERSENTENSER
Hur man än försöker är himlen alltför avlägsen. Utom nu. I mörkret känner jag den som en naken rygg.
Regn, snö, is, blod. I den svarta åkern sår jag minnen för att i vår kunna skörda framtider.
Vid synranden västerut finner vi utropstecknen. Fyren. Ön. Båtarna. Bakom ett ödsligt rop hoppar dessutom en hare fram för att lyssna.
Svimmar av trötthet. Mellan lågor och skuggor. Liten som ett frö. ”Du är bliven människa,”, skrev Södergran, ”främmande förhatlig”. Jag säger: ta både döden och livet till dig. Orden utrotas som flugor om du inte ger dem lite plats och uppmuntran.
Lustäten. Bergärtrött. Ensamdöd. Men slumpens ordnande inverkan kan överraska. Som månen.
Stormen hörs stampa ända från Hirtshals. Livet är skarpsmitt som en hygglig plog. Imorgon kommer vi att leta oss runt i iskristallens nätverk. Vissa om att vi finns, lever och kan må bra.
Hjärtat är som en tiger, ingnidet med balsamiska salvor. Fredagarna är som cykelstyren bortslängda på gatan. Själv är jag ännu inte ensam.
Den stora vagnen är vilse. I en korg på huvudet bär jag glödande kol. Spåren leder till kyskhet.
Bilder i snö. Ansikten. Sten i munnen. Nerverna gräver ner sig under jorden. Detta är ett porträtt.
Så mycket finns inte att säga om döden. Den kommer. Men långtbort i fjärran hör jag en röst som jag aldrig hört.
Där bebyggelsen slutar härskar originalen. De är vingar för drömmarna som aldrig riktigt ville komma i gång. Jag betraktar ringarna på vattnet.
Ballader från Libanon tränger sig in mellan raderna. Som hos Grieg: enkelljusa klanger, men huvudtonarten är g-moll.
Vi var fastvuxna ryggvis. Nu står jag med ditt lamm i famnen. Jag är Ledas son.
Min tanke dunkar in i solen. Som ett frö börjar jag växa. Min skugga hänger sig över mig som ett skydd.
Motsättningen mellan den triumferande sanningen och den förföljande. Var intressant – ansåg bl.a. Kierkegaard och Lévinas. Själv minns jag mest mina vandringar mellan de vägskäl jag passerade.
Om du ger mig ett äpple är jag beredd. Varje död är en skrott. Varje kvist är som en tanke som är en del av ett liv.
Du kommer här om tidigvintern. Redan innan jag fått mina kläder. Men ändå finns här ett lyssnande som fungerar som kavaj.
Mina fjärilar flyger i Indonesien. Mina drömmar rör sig i Amazonas. Mina ben går på under taket här. Det är nog.
Detta är nästan ett ögonblick. Platsen, andningen, koncentrationen. Slitna passerar vi alla revy.
Det stilla växandet finns numera endast i Kalahari och på Grönland. Här och nu slåss vi om bästa platsen framför – allt annat.
Allt vore lätt, om inte människan låg i den andra vågskålen. Makten synar oss med sina emaljögon. Under allt gryr en syrastark längtan.
Oanvänt ljus slumrar i ravinen. En nattlig yxa ekar i ett bortom. Det kommer att bli svårt att städa det innehållslösa huset.
På knä har vi flutit med i höstens vemod. Tiden är stilla. I en trevande omfamning blir två kroppar fumligt hopfogade strax innan den skarpklingade gryningens ankomst.
Bakom bergen reser sig otydliga palats. Söder om allt novemberregn flammar golvet upp. Hon kommer.
I spårvagn efter spårvagn. Från strand till strand. Mellan huskroppar och vägskäl. Dyker de alltid upp. Återstoderna.
När jag kryper in i en ordgrotta är det på egen risk. Jag kan vinna högsta vinsten eller förlora mig själv. Ur dina hårlockar regnar tiden.
En sista en predikar på klippan. Vintervinden smyger fram. Förr och nu är sammanbundna i ett löfte.
Flodens silver tävlar med elden. ”Mellan dina ben finns en brunn med sovande vatten.” Jag joggar igång här i farstun.
Naturligtvis var det betjänten. Men innan dess var det jag, även om jag inte ens stod i eftertexterna. Någon gång skall jag befinna mig på fel plats vid rätt tidpunkt.
Flera trösklar har jag passerat. Men lägre och lägre ju äldre jag blivit. Bakom min rygg skriver någon på en griffeltavla: var han någonsin?
Varför gick vi en gång hand i hand? Eftersom vi ville möta döden tillsammans. Därför att vi visste att döden kom med barnen.
Ur hennes hårknut faller hagelkorn. Vi inväntar sista dagen. Under månen dansar tysta silhuetter.
Päronen faller mellan mina gravstenar. Hästens ögon. Dagen vecklar ut sina vingar.
Min kvinnas närvaro upphäver tiden. Hennes bröst är trappsteget. Men hennes kön är onämnbart som varats andra sida.
Flammans röda åkallar mina inre ögon. Bakom dem arbetar en snöskrapa. Trots detta: låt oss tillsamman gå ut i stormen, vars öga vidgar sig som känslor.
De mjuka stenarna blommar. Dimman värmer och suddar ut. Jag går längs en kvav gata, utan minsta.
Tillsammans med min katt tassar jag förbi dödens rike. Jag tänker att vi aldrig kommer att dö, om vi inte drunknar i våra tårar. Tanken lever dessutom fortfarande.
Vi passerade gränsen i samma ögonblick som vårt språk gick upp i rök. Staden vi reser till är staden vi är otrogen med. På himlen antecknas tecken.
Skammen sitter i munnen. Nerverna gömmer oss i en framtid. Varje självporträtt är ett sorts självmord.
Dina verkliga dimensioner ryms inte på ett museum. Dimensionerna är bokstäver i en oändlig matematik.
Han satte sig bredvid honom på en bänk. Tanken att man kunde resa sig upp, tillsammans, föresvävade dem aldrig.
Vi knöt ihop våra idéer utan att veta om det. Kropparna låg vid varandra som invändningar.
Bakom ryggen viskar elden. Den fräser lätt som en avsigkommen dröm. Avsigkomna drömmar kliar och smeker på en och samma gång.
I varannan klyfta härskar en tystnad. Sådan tystnad är tro och evighet och stor förundran.
Med månen i ryggen slinter vi inte med fötterna. Havets silverväg håller våra tankar i handen. Vi når fram.
Det sprider sig ut över landskapet. Trots min hörsel ser jag det därför tydligt. Ändå virvlar kompassnålen runt som en ofrågad fråga.
Mina svarta glasögon hindrar inte att varje ansikte möter mig med frågor. Eftersom jag börjar bli besatt av frågor funderar jag därför på att byta glasögon.
Varje sorgearbete är utan svar. Frågorna står däremot i kö. Det hela gör mig stum. Alla människor är i somliga stunder barn till sig själva.
Strukturer kan fungera som revben. Det är därför man åtrår dem när man inte förmår åtrå någonting annat.
Visst betyder det väl något för dig att du någon gång är någons fest? Förälskelsens hänförelse äger för övrigt alltid rum före varje verklig händelse.
Det finns människor som kryddar sina liv med drömmar om det oväntade. Man letar då efter gåtans lösning i den dubbla negationen.
I varje orkester finns en vision som reser tält. I en etsning bär morgonen fram en frukt av Cézanne. Här finns ett naket ansikte med ögon som slutna musslor i storm.
Mörkret är vår kuvös. Det är en gåta vad som håller oss upprätta. Men ditt leende kan jag faktiskt se, utan att riktigt höra.
Någonstans svindlar det. Alla människor är träd. I kronorna lyfter känslorna som gungbräden.
Det närvarande könet tränger in genom en bakdörr. Jag ser henne lyfte vågen. I stormen sjunger droppen som rymmer rymden.
Både känslans och intellektets kostymer är för små. Sanningen liknar snarare än tonåring med växtvärk och hormonbestyr.
Vaggan är ett leende. Barnet saknar gränser som vågen vila. Varje uttryck är en stavelse i historien.
Den sista bussen försvann runt kröken. Själv hukar jag mig som en rostig spik inför vad allt som skall komma.
Genom läpparna förnimmer jag världen alltför nära. Trädens lyktor ser det hela annorlunda, som bilder svävande i aftonljus.
I askan ruvar allt jag omfamnar. Allt jag omfamnar är aska och ljus. Röken för oss ut över landen.
Slagna i blod sockrar slavarna ditt kaffe. Otaliga bröst bildar trappor för ditt välbefinnande. Ingen deklaration talar klarspråk.
Jag skriver under stress om det som någonting betyder. Min strupe fylls av sång som till slut leder mig över tröskeln.
Feberhet sänker jag tänderna i din hungriga kropp. Hungrig drar jag ut mina tänder ur min trofasthet.
Det är trampolinen det handlar om. Där gungar jag mellan epiforer och diaforer. Mellan det kända och din blick.
Du håller dig upprätt där jag en gång föll. Men har repet brustit nu, när vi beter oss mot varandra som andra?
Mina minnen är ibland som kardborrar. Ibland som rusande kolonner. Idag hälsar regnet sin eviga likgiltighet.
Läser om dig i hopplöshetens bok. Om dina föresatser och bespeglingar. Om mina speglar och ansatser.
Varje ord är en tystnad som tar avstamp mot ett begär. Det är min ensak att få dig att tillbe den törst som rymmer allt hos oss.
Tvärs över kvarnstensbordet betraktade jag dödens och livets dialoger. Mellan tvenne klunkar skymtade jag din skugga. Ett andra öga öppnades vid sidan om.
Varje önskan är en hägring som förebådar sin egen död. Varje död är en hägring som är gravid med sin önskan.
Hennes hår fladdrade i väderleksrapporten. Nu rullar allt mot sin fullbordan. Mot tankens utsmetade marmelad.
I varje korsning brinner den Andres låga. I varje sfär sjunger den tomma rymden. Ingenting är som sorlet från en abstrakt målning.
Världen är på väg att kantra. Stumma står vi och ser oss själva i spegeln. Ingen går in eller ut.
I vinterstormen drar jag omkring med en förtidig öl. Det är bara ditt leende, frampressat ur stenen, som är ledstång.
Mitt rum är ibland en båthytt. Jag är innesluten. Har ingen hamn. Ringer till dig. Ingen täckning.
Den slutna vyn och de flydda epokerna. Allt är ett mörker. I dess innersta nynnar vi en sång; en sång om någonting annat som.
Endast bilder kan nå ditt innersta. Endast den abstrakta expressionismen har ett direkt tilltal. Endast det glömda språket är verkligt.
1400-talets centralperspektiv låste fast oss i den vidare drömmens skrymslen. Därifrån har sedan mänskligheten och civilisationen utvecklats.
Den tryckta texten förtrycker oss. Om vi inte bryter upp dess vägar och asfalt. Ingenting är mer befriande en vit yta.
KIM den 7 maj
SENTIK
När graden av komplexitet passerat mig förblir vi båda stumma. Det är i denna punkt som stjärnan förväntar sig att bli upptäckt.
Ibland händer det att jag gått vilse i din själs geografi. Då har jag stannat upp och badat i din gejser.
Ung var jag. Smärt och gracil. En hågkomst är jag. En kroppslighet som använder glömskans skugga som krycka.
Själva vinden har sina restriktioner. Den är förbjuden att blåsa under kullerbyttor på skogsstigar.
Du sitter och brinner i frånvarons glugg. Du ligger och rinner igenom mitt minne. Du står och sjunger en våg.
Som illustration förmedlar jag din utopi – de känslor, stämningar och förhoppningar du inte har ord nog för.
Slutkapitlet var en bra öppning. En navel till det oerhörda ordet. En bit av en sträng i vår harpa.
Willy Granqvists dikter kunde inte inlemmas i en förklaring. Det är därför kritiken av honom antingen är jublande eller – stum.
Mitt muséum har öppet dygnet runt. Till och med paleontologerna är imponerade. Själv sover jag bakom orden.
Den första bild du valde var bilden av ett livsöde; bilden av en fjäril som bränt sig på ljuset i den första dansen. De största drömmarna brinner i drömmarna.
Fantasin är mer än en flyktmekanism. Den är en strategi för att åstadkomma förvandlingar; ja, att göra någonting av ingenting. Ingenting skulle dock ha fått både Hermogenes och Cratylus att le i sina platonska himlar.
Jag satt en gång på en flygplats i Toronto. Och läste Le Nez qui vogue. Det var där och då jag återfann den sida av mig som idag tynger mig.
Min förtvivlan kan växa mig över huvudet. Mitt hopp kan anta karaktären av en skraplott. Om jag inte varit upplagd för vitsar.
Från ett håll, som vi inte är vana vid, närmar sig ibland friheten i märkliga förpackningar. Det vore som om vi skyddar oss mot allt som närmar sig.
Naket nära. Hud mot hud. Griper vi varandra, med fukt i ögonvrår. Just där kan vi återfinna själva mittpunkten i all tyst och extraordinär intimitet.
Längtan reser sig upp. Telefonerna går ner i spagat. Besynnerligt är det även med dessa vänskaper som kan tyckas nötas sönder av värme.
Det finns ett arv från Susanna Wolf. Jag är dessutom skyldig Pentti 50 svenska kronor. En gång, på centralstationen i Göteborg, söp vi upp två stipendier och åtminstone ett halvt liv.
Ta varandra i handen. Gå. Ni kommer alltid satt finna en stig.
Ingen skulle kunna säga om honom att han var som det vita pappret på mitt bord. Snarare var han som undersidan av bordsytan.
Ögon smeker mig. Mina fötter är heta utanför den isiga ugnen. I hennes iris läser jag mig själv.
Det händer att jag under nätterna vaknar för att dra täcket över oss. Det händer att jag på morgonen vaknar för att slita itu täcket.
Resanderytmen utsträcker tankarna. Blåsten korrigerar känslan. Förresten är ibland vänskaper en aning besynnerliga.
Konservatorn tvättar byn, duken lyser tom. Bortsett från ett sammanflutet ansikte som flutit upp ur dyn.
Jag är just nu mest sysselsatt med händer. Sådana som är bortom all analys. Ett ansikte ler i mjugg åt sitt eget uttryck utan att vilja säga något bestämt.
Jag känner inget hem om inte den Andre bjuds in till ett möte. Å andra sidan är den Andre min bror eller syster. Båda sysselsatta med att teckna huvuden.
…
Allt som ter sig orörligt har en distinkt avsikt. Kartan på väggen till exempel. Vars strandlinje jag följer med ett ömt finger.
Mina händer är frågor. Andningen glimrar i mörkret. Vallmofrön, koltrastar och grammatik. I morse, på toaletten, skrev jag en skit-nödig dikt.
Tryggvila här vid lugnets hav. Förvissad om soldansen och de avhuggna kedjorna. Jag saknar alltså inte ord att formulera en längtan, men jag saknar ibland ett lugn, ett hav, en dans, ett fritt vansinne.
Klockan har sina vägar. Visarna pekar ut oss – var och en., Någonstans kommer vi att återsamlas. Detta kommer att hända när vi knyter våra nävar och höjer våra röster.
I allt smyger sig dofter in. I rummet, i tiden, i ljuset. I det som är ruinen. Dina vattenögon är friska och slutna och lungor.
Vråknäbbar och grävlingsklor förebådar min hjärtinfarkt. Så vackert! Alla stigar leder på något sätt just hit.
Mellan mina ben hänger ett utropstecken. Vekt men istadigt. Det kommer att appellera till dina funderingar om det verkligen.
I samtal om träd förgrenas våra ögon. Och myggen kan tillfälligt sluta fred med sina svalor. Solen lyser glimtvis över grav efter grav.
Man måste tåla att det går åt helvete. Vara mogen. Döv som stum som blind. Levande i varje dröm.
Gamla änglar vakar över våra höns. Unga människor sprättar loss all bärnsten. Men bärnstenen är tung som Sisyfos arbete.
Humaniora är inte borgerskapets opium. Humaniora är ständig övning i mänsklighet. Humanoria är större än alla rubriker.
Det händer att man lär sig att handla försiktigt. Men eftersom livet är liv och flyktigt är det ofta bättre att handla förhastat. På rätt sätt.
När John Keats läste Chapmans tolkning av Homeros började han tvivla på sina medicinstudier. Sådant händer.
Magerutsliten kramar hon blodådriga händer. Tåget hackar sig framåt. Du har en loj, vacker och ungdomlig kropp. Kvinnan med sitt minne stiger av i Katrinholm.
Staden väntar i mörkret. Gerillaeldar lyser som stjärnor. Här ungefär upphör det normala. Här ungefär knackar de mogna frukterna på dörren.
Vilandedagen är möjligtät. I smärtans sting förnims längtanssvepet och den milda förhoppningen från vågor, luft och ljus.
Jag skriver dig på mitt rakblads kant. Den ordlösa vassa, visa vissheten. Jag skriver dig som hymn utan ord; som honungslen längtan. Mitt rakblad är en spegelbild.
Kanske kvinnan är intervallets kadens. Kanske kvinnan är det avstånd som aldrig kan bli uppmätt. Kanske kvinnan och mannen båda är motstånd och interpunktioner avsedda för en annan berättelse än den vi känner.
Barfota vaxdockor sitter på sätet bredvid. Det är alltså här det börjar. Den ständiga återkomstens saga och realitet: det lilla huset av sanning som kommer att erövra världen. Själv slinker jag av i Skärholmen.
Endast när jag bryter min tystnad kan jag bli subjekt i mitt eget liv. Men jag skulle vilja att du en endaste gång såg mig, bara mig, och ingenting annat. Om än enbart som en möjlig kontur.
I Michelangelo Pistolettos bild ”Museibesökare” ser vi ingenting annat än den bild som vi får uppfinna själva. Som rockad betraktad är detta lysande. På samma sätt som när Gerolamo Francesco Parmigianino endast ser sig själv såsom den konkava spegeln ser honom. Detta kan åstadkomma lokal panik.
En av våra djungelättade prickbladsväxter står nu vid sidan om spisen. Med ugnen på och varmt vatten vid sidan om. Den fryser. Tänk om någon - ja, kunde hitta på något liknande för en del av oss andra.
På mitt huvud sitter en liten fågel. Denna fågel rymmer hela världen. Den trippar omkring i fjällen och Kalahari, och begrundar mig outgrundligt. Det den inte vet vet ingen. Men jag har fortfarande kvar min middag.
Idag står stjärnan över byn. Bönderna samlas under skyarna. Själv misstänker jag att det är Ulla som äntligen skall föda. Tänker gå dit med lite rökelse, som bara ligger och tar plats. För övrigt ser Oscar lite förbryllad ut - som om han just talat med en ängel. Å andra sidan är han lite mysko.
Efter återkomsten rinner hågkomsterna in i ett befriat sinne. Ingenting väntat inträffar. Allt står upp i givakt som inför en diffus auktoritet. Choklad!
Kvällen var gråtmild idag i Göteborg. Ljuset vänligt och bestämt. Fransmannen på puben hade en liten bok i sitt knä. Jag råkade skymta titeln: Derrida for dummies. Och helt plötsligt var jag säker på allt. 52 kronor kostade detta genombrott.
Det är inte utan att jag faktiskt funderar på att gå ut. Just nu högt höstrum ute och mat i ugnen. I övrigt är det väl så, att det hela inte står rätt till i världen. Själva tonen hos en Vysotskij speglar detta. Katten Sigurd skrev texten till stor del (även om jag rättade några stavfel).
Vid stranden har jag aldrig bråttom, trots att jag ständigt riskerar att drunkna i tanken.
Jag väntar på en lång, vit vinter med tyst musik och stolthet. En flamma av ljus i oss och oss emellan.
Månens äpple och den sövande ugglan smakar iskallt vatten och barndom. Men numera ser jag lite suddigt och har tappat en del av smaken. Södergrans klomärken väcker.
För övrigt står jag just nu ensam på scenen utan instrument. I en stunds tystnad medan vinden tänker efter.
När isen smälter framträder mina vandringar i skarpare ljus. Just nu handlar det alltså om att Frölunda faktiskt slog Brynäs borta med 4-3. Jag trillade av stolen.
Småkrypen runt det överkörda djuret kretsar omkring som upphetsade forskare. Till och med en disktrasa ter sig livlig jämfört med ett dött stycke kött. Just nu känner jag mig som ett djur.
Det är mycket som är on my mind. Nyss hemkommen från centralorten Henån, där jag har inhandlat de flesta nödvändigheterna för nästan två veckors (materiellt) liv. Men vad det kostade! Smygköpte för övrigt några grova tyska korvar med ost i. Läser om Duinoelegier av Rilke. Har kommit i skrivartagen igen. Gott så
Den som ser dig ser mig. Denna mörka natt. 00:20 har det sista tåget gått. Det Kierkegaard nu gör är att konstatera att vi inte existerar utanför tiden. I mig finns ändå en klocka som sprider ut sina verkligheter. I en sådan sitter jag oändligt ensam.
Marcus Hellner och Rilkes sonetter (here we go!). Kallt ute, blötsnö, en aning dov katt framför element (så ni förstår ju). Trots att ingen beskjuter oss bygger vi till slut våra barrikader.
Kroppen har ett språk och ett fäste som är rörelse och vila i ett. Låt oss gå in i våra svårigheter på det att vi må komma ut som välsignade oceaner. Var och en av oss är båda komma och punkt.
Den osynliga horisonten är både eggande och skrämmande. Men kattlurven här är lugnande. Snart någon etermedial historia. Vet bara inte riktigt i vilken riktning jag bör stappla iväg efteråt.
Börja inte från himlavalvet som välver sig över dig. Börja på den mark som är sträv och tung. Börja där tiden och livet samlat sig till din utmaning. Det är ditt liv och vår mark.
Att ta den andre på allvar är detsamma som att vara villig att ta upp hennes meningar till eftertanke. Venetianska fönster slår upp och slår igen. En gång var jag en ung man.
Efter många år slår jag mig nu till ro för att slippa grubbla. Nyfikenheten har drabbats av afasi. Samtidigt ser jag långa soliga somrar växla med år är av regn och kyla. Min ro oroar mig.
Efter många år slår jag mig nu till ro för att slippa grubbla. Nyfikenheten har drabbats av afasi. Samtidigt ser jag långa soliga somrar växla med år är av regn och kyla. Min ro oroar mig.
Fredag. Så ledigt döden andas. Ändå är vi. Några av oss just nu i mindre grad; andra i högre. Tänk: en lång promenad. En blixt. En metamorfos. Tänk det - du som jag tänker på.
Att ta den andre på allvar är detsamma som att vara villig att ta upp hennes meningar till eftertanke. Venetianska fönster slår upp och slår igen. En gång var jag en ung man.
Den osynliga horisonten är både eggande och skrämmande. Men kattlurven här är lugnande. Snart någon etermedial historia. Vet bara inte riktigt i vilken riktning jag bör stappla iväg efteråt.
Min hjärna går varm när man jagar de kvarblivna och eftersatta. Det finns en grund för förakt och en gräns för hur mycket vi tål. Eller gör det inte det? Fast vi slagit följe halva livet händer det att vi går skilda vägar. Indien. Jag är faktisk på väg dit. Chennai.
Platons symposium. Och så händer det att alla gavlar störtar mot varandra utan ljud. När jordens rynkor lyckligt slätas ut. Som grenen i sin "omöjliga tyngdlöshet" (Bob).
Svala, kyska gestalter viskar sina hemligheter. Jag fryser med mitt visitkort i handen.
Kanske fann jag en sång idag. Utrest från orten, på väg mot staden. Tätt tryckt mot ansikten klädda i frusna tankar.
Sjömansbiff. Första julkortet (hit). Kallt. Olästa tidningar. Gjorde bra ifrån mig på en föreläsning. Lyktor i snöröken.
Propparna smäller som popcorn. Atlanten ligger på. Själv har jag vandrat klädd i pudervitt, innan jag återtog min position framför ugnen. Läs gärna Boye. Igen, menar jag
Jag förflyttar mig genom tundran mot havet, som ännu inte ligger. Tyngd av min ballast, och doft. Tänker på alla som jag inte alltid tänker på. Kölden är en slags katalysator.
Håller på att tina upp. Ser skymningen i ögat. Hör fugor vila i sina isar. Ser grenverk sila frost och skuggor.
Lindad i tång flyter hoppet iland. Snödrivor sträcker upp halsen. Inomhus vankas tankar.
Schuberts Ave Maria. Fiskpinnar. Stumpar av snö möblerar delar av min värld. Månen tränger sig in genom takfönstret.
Vi cyklar runt i rondeller för att hinna ikapp det vi inte vet vad det är. Vi lever i en minigrammatik. Jag är ett semikolon. På väg, men ändå inte.
Kvällen tätnar runt systrarnas hus. De är över 300 år gamla. Jag har köpt en liten, liten påse chips. Livet är faktiskt ibland mycket värt att leva.
Fastän jag sitter under stjärnorna kan jag känna lukten av gamla bönböcker. Priset för detta är en viss typ av ensamhet, men också gemenskap. För övrigt läser jag den mycket intressanta romanen Sinuhe, egyptiern av Mika Waltari som inte fick Nobelpriset, eftersom Sillanpää stod före i den eventuellt poliiska kön. Kiosken är öppen! Lussekatter och hett kaffe.
Ingen kan se någon annan genom lånade glasögon. Var den oplogade stigen ringlar eller var var och en står. Ändå är vi alltid på väg mot varandra. Idag köpte jag en medelstor julskinka, som fick mig att känna mig delaktig.
Under natten läktes såren. Så vaknade jag. Nu halkar jag inte långt härifrån.
Det finns motiv. Det finns kemi. Det finns motiv och kemi som sträcker sig mot varandra och flätar ihop sina händer. I sådana fall kan vi tillsammans bli en rörelse rotad i det annorlunda. Bilden blir din i min och den rör sig ändå i ett trots att den är frusen.
Master. Båtar i led på led på redden. Mitt minne. Min glänta.
I sömn som vaka, som rader i en bok plägar de att komma. Okrypterade signaler fram till mitt isslott här. De svarta träden sträcker sig upp som rötter ur min vakna dröm. Munnar hungrar i grenen. Vintern är en skröna.
Tillsammans är vi skyddsnätet som fångar upp oss i fallet.
Minns ett skratt. Mjukt som grön mossa. Det är vad vintern lämnat kvar i sitt nya andetag. Men något bidar.
Bristen kan växa sig större än tryggheten. Ensamheten kan bli en klo som river sönder en sårskorpa. Vi kan finna oss simmandes runt i vattenpölar. Men jag vill mäta vårens djup med all frånvaro. Veta att allt lever kvar under ytan.
Det finns en mening under varje ord. Men en bokstav förblir i sin punkt. Det finns en tystnad som rests av dem som blivit brända av ljud. Men tundran tundrar på.
Det händer. Det händer att själens näthinna brister. Det händer att myror kryper genom döda fåglars ögon. Det händer att orden tiger still. Det händer att din bild fortfarande är i min.
Stickspåren är underskattade. Det är ofta där vi hittar våra tranströmska gläntor. Där rörelsen är den vari vi dras in. När skymning övergår till gryning.
Låt oss ta ett steg i taget. Låt oss ta till oss världen och inte bara filmremsan. Och se: vintersolen blommar redan över längtans dörr. Och orden plägar spika oss tillbaka. Gråhårsskägget talar om vilken årstid det är.
Sista julsakerna bortslitna. Vardagen grovt aggressiv.
Nu flöt en död kvinna in lindad i tång och trutskrik. Snart klarnar det hela. Genom alla hålen ser man ut. Svart är det med rosa prickar längst därinne.
Jag längtar efter svart spindelväv. Trött på den vita. I övrigt håller jag två mot ett.
Is drar över himlen. Havet fäster sitt sänke. Kärleken skapar sina moln. Tränger på. Vägarna finns. Världen är just nu vänd i motsolsvind. Kallkall är den.
Källfrisk luft spränger mig. Linjespelet i svarta träd förför mig. Ögonblickskort hör jag min andhämtning.
Först dör vi utom oss. Sedan dör vi inom oss. Runt detta spel leker livet.
Tröttheten är en helsida - ett löp rentav. I mig existerar bakterier och drömmar. Försöker vara restriktiv.
Vi anländer till templet, där de svarta fåglarnas kraxar. Själv är jag så rädd att jag torkar mig med Aspenström.
Arkadien ligger i Hälleviksstrand. Tunnelbanan skriker.
Tanten i sängen suger på sina tänder som vore de ett munspel. Känslan etsar sig in. Där, någonstans, finns både en eld och en sorg.
Höga ögon. Är du. Och ingen tid finns kvar. Klockan är 22:06. Men mina glasögon är faktiskt inte att lita på.
Vind finns inte bara ute. Det blåser också i hjärnan. Monokroma dagar beblandar de sig.
Tiden lägger sig över landet. Snön. Varje morgon släpper jag ändå ut en mild själ. Vi delar ursprung. Vinterstenen, med sin alldeles speciella klang.
Undringarna silas genom mina ögonfransar. Blundar jag bottnar mitt liv i befriande ordlöshet.
Flodens igloo har störtat samman. De sista isfingrarna kämpar mot den allt fuktigare stranden. Fortfarande vandrar grusstigen upp mot fyren. Det finns; vi finns.
Till slut står vi nu runt det avdukade bordet. Gömda för varandra, på väg att bryta ut. Växla spår.
Poesin växer ur motsägelser, utan att våldföra sig på dessa.
Den blå himlen. Busskurens ensamhet. Adam Zagajewskijs nya diktsamling. Mitt högra öga, som speglar sig i golvet.
Bussresor genom morgonmörker bedövar samtalen. Det som nått oss kan äntligen leta sig neråt och inåt. Vi tänker ingenting. Vi kan slå rot.
Att i oss finns ett grenverk, och att vi. I sydvästlig vind; nedströms.
En kvinna spelar på sitt hårs strängar. Fladdermössen i Stala kyrka hänger obekymrade.
Varför är dagarna så vita och grå när barnen växer?
All sprit är svagare än all annan sprit. Men löften är bindande; de går inte att späda ut.
Ingenting jag skriver skriver jag för att påverka världen. Världen påverkar mig, så att jag tvingas skriva.
Bland de andra relikerna. Tornseglare. I djupet sover ännu kullen härovanför.
Myror som tränger in. Substantiven, Tolkarna.
Molnen stiger. Trossarna kapas. Mina tankar förångas.
Kvällen tätnar. Systrarna lever i glipor Solen sänkte sitt sänke i havet. Trots att vi är så ofta vi kan.
Stenarna; vinterstenarna. De finns, som jag. Och vi klingar i varandra.
Det tickar. Det bevisar att vi lever. Det är livets klocka. Det är hjärtat. Som vi ofta sliter så förbannat på.
Det är snart klart. Ingenting kvar. Endast en liten fågel utan ord.
Singlar slant med djävulen. Myntet är ännu i luften. Hinner fundera på vad Ica skulle tycka.
Snömattor. Vårmänniskan i oss suktar efter de i isarna sovande fugorna. Varje dag är kirurgisk. Träden silar våra skuggor.
Bäckenbenet är en del av livsträdet. I vinterkvällen formerar sig det svarta grenverket mot snön. Livet sprider sig genom slingror.
Sega och släpiga dagar gnuggar in mig i det riktiga livet.
Mitt ansikte som skymtar under de andra.
Som om det rådde normalitet, när vi vet att allt är griskt.
Tänker på alla. Alla är jag. Så är det ju. På något sätt.
Snöhögarnas grumliga ögonvitor. Den frasande rimfrosten på altanen. Min svängande själ.
Att vi ofta föds ur tystnaden mellan oss. Såg det på busshållplatsen i morse. Ser det i spegeln där jag möter mig.
Köksljuden. Något orientaliskt. Mitt vänstra öga i ett fönster. Hotellens överdimensionerade versaler.
Tanken bottnar inte i känslan. Men det finns sår. I regnet.
Jag lever ett liv mellan. Samtidigt finns något där. Åtminstone under senare tid. Jag minns att tiden flög som sand över kullarna där dörrarna fanns.
De monokroma dagarna har upphört. De polyfona har anlänt. Stolen är stadig idag.
En gredelin torsdag. Tortyrlila. Djupt nedsänkt i dystra tankar. Bara halvt gångbar, men med hopp vid den röda horisonten.
Plötsligt händer det. Du skrapar fram ett - liv! JA! där är det. Och så: schvuss: borta. Men det fanns faktiskt fyra spiltor i det stall där jag växte upp.
En violinkonsert river mig i skrevet. Tanke står på svag värme. Isen har smält.
Luften är het över det gamla elementet. Runt mig fryser känslorna samman. I detta finns ett i.
Plötsligt händer det. Du skrapar fram ett - liv! JA! där är det. Och så: schvuss: borta. Men det fanns faktiskt fyra spiltor i det stall där jag växte upp.
Grodan boll. Min barndoms centrum. Frölundas hockeyspelare. Hos vilka jag i praktiken växte upp. Rilke som blev min egentliga vändpunkt. Smältisen här. NU.
En skarp solstråle kilade in i mina mörkaste vrår. Jag finns kvar som levande och kännande individ. Bara det. Broar och tunnlar är subversiva.
Änglar stod just utanför min dörr. När jag öppnade vingade de till mig. Jag känner att jag lever. Plötsligt händer det. Stoppet i vasken antar mindre proportioner.
Ett vadsomhelst kan inrymma en ocean av koder. Jag ligger på rygg och undrar vilken jag tillhör.
Ord är som vind. Vind är som eller.
Det regnar apelsiner. Jag är glad och mörbultad. Kallt regn hyser agg. Hos oss är vi.
Som befarat. Ingenting fanns där. Bara dimma. Och i denna fanns en kust.
Månen skiner genom taket. Hon går ut och svingar sig upp. Jag äter vidare.
Såg en fjäril idag! Fastnålad hos en granne. Beklämde mig hem.
För min inre syn växer blåbären till äpplens storlek. Vinden växlar med oss. Ett nybakat bröd lindat i linneduk väntar hemma. Varmt är det också. Där-här.
Det finns sekter med bara ett halvt dussin proselyter. Skuggor i vår skugga. Den stora sekten, som vill leva skamlöst och skuldfritt. Intill den gräns där varje människa uppgår i varje annan. Där inga skillnader kan skära isär oss.
Samspelets magi. När en fiol möter en röst. När en människa möter en annan. När ringdansen förblir samspelt. När samhället intet klyvs till ett sär-hälle.
Rå björk brinner jämrande. Gåvornas nätter skimrar. Skimmer och jämmer kan samsas som värme och köld.
I framtiden vilar ett ögonblick där människorna flätar samman sina händer. Jag hoppas att detta ögonblick är här mycket snart. Annars har vi nog ingen framtid.
Idéerna bottnar inte längre. Jag flyter ovanpå stålet. Jag sitter i ett vitt rum.
En gubbe. Försedd med broddar. Går runt som en spik.
Karga människor sparar på orden. Själv pladdrar jag mig tyvärr bort. Men just nu är jag tyst.
Jag står vid stranden. Här är tyst. Jag växer.
Det vackra vädret. Nysnön. Genombläddrad av snöflingor. Mitt ansikte i isvattnet.
Ett vitt papper. En vit utsida. En vit skärm. Något finns där.
I ögonen är vi individer. I framtiden är vi ögonblick. Nu är vi tillsammans.
Gumman är bara en liten kulle i snön. Men hon är centrum i universum.
Orgelpipor. Blygrått regn. Sömfria nätter och grusstigar. Där.
Det gröna friska gräset. Mitt därur växer de säregna.
Jag finner mina ord klinga ut mellan två världar. Den ena är du.
Ofrånkomliga minnen kristalliseras på köksfönstren. Mitt liv i symmetrisk form.
Tillsammans skulle vi väl någon gång kunna tillhöra samma hand. Samma sköte. Samma prostata. Samma whatever. Samma.
Det finns ihärdighet. Det finns erotik. Det finns väntan. Väntan är ofta god.
En stolt fågel blev min sorgekälla. Den frös ihjäl på min skorsten, samtidigt som jag.
I ena handen håller jag en apelsin, tung som en hjärna. Klyftig som en hjärna. I andra handen håller jag en sten. Tung nog att hålla mig på marken. Fast som en klippa. I skyn upptäcker jag ett öga. Det begrundar sitt byte.
Kvällen var mjuk som asfalt. Två tolvåringar stod i var sitt hörn i ensliga tystnader. Den ene var jag. Detta är inte historia.
Den hösten när min mor dog adopterades jag av en stjärna. Under klara natthimlar ser jag mors händer. Det var dem som fostrade mig på gott och ont.
Vi ser inte längre våra händer. Vi ser inte längre våra munnar. Vi är blinda. Men vi håller varandra om axlarna. Livet är en stormby mot ett fönsterglas. Vi ryggar - trygga.
Seglar bort genom ullmolnen. Återkommen från helgens visit i Göteborg gläds jag åt att uppfatta ljusets nyanser. Men tiden stegar västerut, som om jag inte fanns, med kjolen svärtad av mörkret.
*
Sorlet av ord skapar vinklar av sällsam sort. Triangelns vinkelsumma är inte längre 180 grader. I detta tillstånd kan man ligga lågt på hypotenusan. Kan man lojt spegla sig i det vita papperet.
En förmiddag i barndomen rinner upp i mitt minne. Jag insåg plötsligt att vi alla - alla! - bor på samma ö.
Sitter inne. Inne i. Inte utanför. Tänker, känner, lustar - kanske.
Ett namn. En kväll. Där. När vi stannar vandrar grusstigen upp till fyren. Där brinner.
Blickar in i motståndets öga. Burrar upp mig. Faller. Tänker på.
Mitt språk är mitt teleskop. Mitt språk är min hud och mitt hjärta. Tystnaden är ofta mitt liv.
Träden. Deras gnistrande vinterskrud. Men jag ville ju egentligen skänka dig en grönskande äng som vårgåva. Innan tiden rann ut. Jag minns dig ändå som blommor i doftande hår.
*
En liten, liten fågel utan ord. Med doft av mynta och ros. Vinden genomtränger världen.
Ingen förstår vad jag skriver, antydde Björling, och det är därför jag skriver.
Jag ser dig i ögonen. Ser dina ögon samma sak?
Sänggavlar är en förbisedd detalj i livet. Sänggavlar umgås jag med många timmar om dygnet. Hur mycket tänker du på din sänggavel? Själv brukar jag meditera rakt in i ytan. För att fördjupa.
Vän. Jag går hem. Sitt kvar en stund. Plantera ett träd.
Kvällssolen nuddade bara. Hela veckan blommade ut.
Det knarrar under skorna. De hämtar vatten till sommaren. Sommaren är en idé.
Har ni märkt att träden växer? Och får allvarsminer i sitt grenverk. Jag blir högst konfunderad. Ändå funderar mina rötter.
Bilder får sina gränser av enhetliga egenskaper. Bilder är alltid implicita. Tittar ut och ser något annat än det jag ser.
Jag ser inte längre allt. Jag glömmer din blick, din mun, dina axlar, din rygg. Jag är helt enkelt off. Eller något äldre. Däremot minns jag en del annat.
Enformigheten är ersatts av förfrysningen. Sömnen är jagad av täcket, som lagt sig på sidan. Till och med katten, i sin egna päls, ligger kloss an elementet. Endast Södergran duger.
Ännu så länge är jag större än min ångest.
Suger på Duinoelgierna. Igen. Klapprar tillsammans med Aspenströms träskor som vill ut. Smeker katten i flykten. Är Viss.
Trött i vitt. Sauna. Natten gör sig ingen brådska. Jag ser dig; tro ingenting annat.
Skuggan fräts bort från min själ som ett sjok gelatin. De ser mig – jag ser dem. Vi är varandras byten.
*
Det finns regler för allt. Varje kyss har ett pris. Varje förtroende ingår i det sociala kretsloppet.
Sällan händer det att vi träffas i samma ordförråd. När det händer kokar livet.
Jag har älskat som vinden älskar träden, vattnet sin tång, djuren sina kroppar, papperet sina bokstäver. Jag försöker älska fortfarande, men har ibland problem med vallan.
Det är en kväll i mars. Jag stod nyss på en bro med söndervittrade brädor. Nu sträcker jag mig ut över hela Skandinavien, och mer därtill. Tripoli.
Att byta preferenser är förknippat med bytet av ord. Ord är kärl.
Ord i täta linjer hindrar mig att bryta igenom med mitt budskap. Orden, skuldra vid skuldra, är fel ord. Fel ord denna råkalla marseftermiddag.
Det kanske oftast är enformigheten som gör mig deprimerad. Men ibland är det faktiskt omformigheten.
När isen smälter blommar språket. Als ich krank war schickte sie mir Blumen.
Katarakten är fridull just idag. Paraplyerna hotfulla. Hungern pockar på uppmärksamhet.
Vart jag än förs fortsätter jag till floden. Min rygg bryter man inte så lätt . Men det är svårt att dyka genom isen.
Glasögonen framför ögonbindeln förstärker känslan av djup.
Längtar efter Göteborgs kranar. Men de gömmer sig i sina hågkomster.
Det är en massiv tystnad som råder. Molnen skockas. Du är dock en ängel som står där och rör på axlarna. Vingarna Slår ut som blåklint. Drömmer jag.
Tiden tunnas ut. Kristallerna är döende. Onsdagen närmar sig med ljusa kliv.
Tillsammans skulle de alla en gång gräva fram Graal. Spikmattan satte stopp. En matta med sylvassa reservationer.
Dikten begynner i sin sista rad. Det är där och då tangenterna klapprar i spiltan.
Man kan alltid påstå, att man väljer att vara ensam. Väljer att ta ett stickspår. När loket skriker.
Ser ett snöblandat regn som vägrar falla till marken. Värmer mig i gräsmattorna.
Vintertrötta grenar drömmer sina doftande underjordar. Stränderna höjer sina vita händer och applåderar.
Marskvällen blinkade alldeles nyss. I den gråblå himlen seglar en dikt med grönröda ögon.
Livet är en ljuvlig utmaning innan döden. Eeva Kilpi väntar i min telefonkö. Hon har nummer 42. Och jag gör så gott jag kan.
Ögonen är själens spegel. Två hål har själen. Ett i vilket man tar sig in.
I din fläta sover havet. Griper i halvsömn efter din rygg. Ankarkättingarna kryper ner i sängen.
Varje pulsslag kan växa till ett hjärta. Varje hjärta söker sina eller sitt.
Samhällets suturer brister. Idag kanske ministrarna äter popcorn. Här blir det på bit.
Dagen vecklade ut sig själv. Krönte sig med vitt guld. Snart fäller kvällen sin dom och natten sin bila.
………
Här hänger klasar av frukt under himlens iskalla fotsulor. Blommorna förbereder revolutionen.
…………….
Sorlet vallas av Aspenströms skor. I hans skor fanns många nycklar. I hans skor återfanns sorlets partitur.
……….
Genom fönstret ser jag samma stjärnor som New Yorks, under vilka jag en gång blev av med min andra oskuld.
En liten slända. Den gömmer sig i kylskåpet bakom leverpastejen. Tänker sig att slå ut och dö under vårdagjämningen.
Tiden tunnas ut. Kristallerna är döende. Onsdagen närmar sig med ljusa kliv.
Fjärranfrån sjunger friska gryningar. Fjärranfrån dansar också skymningar i egen rätt. Jag kan se dessa, om jag vänder mig om.
När hon lyfter ögonfransarna ser hon sig själv i den exakta punkt där ljuset bryts. I livets armbågsveck.
Ibland är det som återstår utan riktig bärkraft. Då kan orden fungera som simdynor.
Saknar ibland dina läppar som ett par avsigkomna vantar. Men ofta hänger de ju ändå där som vinterlöv i värmegalgar.
Mälden mellan stenarna. Det goda som tränger in i det onda. Gryningen som luckrar upp skymningen. Jag talar om framtiden.
Dricker vitt. En fredagsritual. En ny dags ändlösa vidder ligger i startgroparna. Gravarna glöder. De levande begraver ännu inte alltid sig själva.
Med koppel, vita batonger och breda grin går vi om julikvällarna ut och hälsar på sommargästerna. Sedan grillar vi vidare tillsammans. Med vitt för min del.
Vi stod där på gatan. Regnet. Snart visste vi inte vad vi skulle säga. Din pappa räddade oss med sitt rytande.
Det händer att mina aktiviteter är undanflykter. Det händer att mina undanflykter blir väsentliga aktiviteter.
Ett hjärta är sällan förstenat. Även om det ofta är tystlåtet.
Drar nya slutsatser av gamla misstag. Känslan har öppnat ett nytt synfält. Det gråmulna landskapet rymmer ett budskap om rockader.
I varje mörk glänta står vita hästar och betar.
Skall hoppa över natten när dagens sol har drunknat. Avstånden bärs fram på diktens fat för att röntgas i dagsljus och skymningsskimmer.
Koltrasten är stark som en oxe, smart som en ko och vintervig.
Ett uns av skugga i dina ögonfransar formar kvällens vågskål. Månens kretslopp föder sitt granatäpple värt att väga.
*
I en grenklyka gulnar fjolårsredet fram. Det väntar på sin fågel, som dog i Afrika.
*
Avstånden bärs fram på diktens fat för att röntgas i dagsljus och skymningsskimmer.
Katedralens kupolhöjd sänktes plötsligt till lägenhetsnivå. Besökarnas mummel övergick i skratt.
Sedan en tid tillbaka talar jag ibland med mig själv. Det är långtifrån alltid jag är enig.
Fragment av min spegelbild sprids över nejden. Men baksidan finns kvar intakt.
*
Under vissa tider upphör alla språk. På vissa platser förstummas vi. Eller är det bara stiltje efter den stora nattliga stilen, som dragit förbi? I väntan på att ordens vindar på nytt tar fart.
*
Det finns en kör av felsägningar i varje rum. Felsägningar som vrider sig in i varandra och komponerar nya verkligheter. Skogen förstår vattnets virvlar, vindens byar, åskans muller. Som träd kan vi svänga oss med våra gröna kronor. Sociala rörelser är felsägningar som går i takt.
*
Husets gavel vetter mot gatan. Husets inre är en rymd av reflektioner. Går in i och ut ur ett hus gör man genom samma dörr.
*
En vindil förblev arrogant inför dammets applåder, och vinden fortsatte sin färd när dammet åter lade sig ner över återvändsgränden.
Andedräkter ur munnar med läppar av fjolårsgräs. En marsdagseld, pupiller och otåliga katter.
*
Tångskogarna har börjat bubbla. De har hört ett rykte om en kommande tid. Jag hittar till hällen med runor.
*
Vitmåne på senhimlen. Strax dags för klockan att stanna. Här är det flödande varat. Nu är det flödande varat här.
Det sover. Det som möjligen hade hjälpt mig att komma iland. Flyter vidare på mina frukter.
Rusig flyter natten in. I gondoler driver mina lustar. Själen är spänd som en fiolsträng. Det är ensamhetens försilvrade tirad.
Men är jag verkligen ensam? Nej, faktiskt inte. Det är väl bara en markering i mitt väsen som stavlar sig fram i detta nu.
När orden vi uttalar uttalas mäts tiden ut. När orden uttalas som de gör formar vi varandra som människor. Det är detta som är livet. Det är detta som begränsar och frigör. Det är detta som utgör förberedelsen inför döden. Att intala, uttala och samtala är människans predikment.
*
Hennes ögon var som sommarsol och vintermåne i förening. Mina skyms av glasögon.
*
Ingenting jag skriver handlar om mig. Allt jag skriver handlar om mig. Det det handlar om växer i glipor och balanserar på gränser.
*
Vinden viskar om andra stränder. Ibland kan man uppfatta ett ord eller en kort fras. Närbilder från läsidan i andra trakter. Här gåtfulla meddelanden i lovart.
-------
Återigen sent hemkommen. Dagarna och kvällarna tenderar att bli sårigt sena. Samtidigt har varje dag sin eld och datorn sitt skimmer.
*
Under rov och himmel vill jag skydda fjärilvingarnas lena stoft. De är här. De får en slängkyss genom ett nålsöga.
*
Vinden, ständigt denna vind, skingrar andedräkter. Vinden, ständigt denna vind, släcker lampan jag styrslar mig fram med.
*
Den ena sjöng i Stockholm. Den andra sjöng i Göteborg. De sjöng dessutom samma sång. Kanske har de samma mor? Själv är jag bonusfarfar till alla barnen på bryggan i Hälleviksstrand. ¨
Jag rättar mina sätt att tänka. Jag kalibrerar mina sätt att känna. Jag vill bara vara.
Idéer om ljumma julinätter flingar runt ute på altanen, men smälter ihop på befallning av termometern. Sitter och skriver om varjehanda.
*
Jag inväntar din ankomst. Hänförd och skräckslagen. Infångar höjder, rymd och oändlighet. Vet ännu inte om du denna gång är en blixt som förbränner eller en stråle av nåd som får mig att le likt en nyöppnad blomma.
Poeter bär som poeter inga ryggsäckar eller kameror. Poeterna har annat för sig och är ständigt beredda att begå de brott de egentligen inte vill begå. Om de inte främjar ordens O.
*
Censorn i oss är alltid beredd. Orakad sitter han i skorstenen och väntar ut våra skuttande hugskott. Omärkligt kan han tidvis tömma oss på mening. Men när han sover kan vi dansa. Ljusa, friska, fria, frivola. Tillsammans i ring. Öppna för tveksamma intryck och burleska uttryck.
Den första måsen uppenbarar sig. Gör en inflygning i min hembygd för att landa på mitt hjärta. Träden nynnar så här mitt i natten.
Mars lurar oss med sina glimtar av hopp. Mars är en oberäknelig månad. Mars är en del av ett historiskt flöde, som ibland både skrattar och gråter på fel ställe.
*
Här, på Orust, bodde för ungefär 9 000 år sedan människor som nästan enbart åt musslor. Enahanda kan man tycka. Men musslor är väldigt goda. Deras konstitution leder dessutom mina tankar åt andra håll.
*
Om detta ljus är verkligt, och handen som skriver dessa rader också är det, är då mina ögon, som betraktar det i ljuset skrivna lika verkliga? Vi lever ofta mellan parenteser och i fotnoter. Åtminstone jag, som knappast kan se något som helst, utan att ha ett ”men” på tungan. Ett ”men” som visserligen tenderar att flyta som vrakgods genom tidens flod.
*
Huset tindrar. Katten söker sin mat. Huset och katten pockar båda på uppmärksamhet. En buljongtärning kan vara både kubisk och tegelstensformad, sa Tranströmer och Bly till varandra, under en djupsinnig diskussion om översättning av poesi. När jag växte upp fanns det väl, vill jag då tillägga, en buljongsort som till sitt utseende var droppformad. Och det ändrar ju hela världsbilden.
Trött nu. Natten slinker in. Under våra fötter dansar stjärnorna. Jag vill inte mer än så.
*
Det händer att den ljusa dagen rispar natten. Det händer att mörkret får oss att minnas, Det händer att vi känner igen oss. Vi kan se fram mot ett större lidande och ett större ljus. Ur drömmen att du finns återkommer jag.
*
Efter alla år av frågvishet vill jag ibland stanna upp. Men just då fortsätter jag.
*
Jag fångar tillfället bakom muren för att smygröka. Hemma får jag fortfarande det. I övrigt är livet en lång och mycket vacker film.
En gång skall vi alla flätas in i en vacker krans. Vare sig vi vill eller inte. Vi är trådar som är sammanbundna. Vare sig vi vill eller inte. Jag vill.
Vinden risslar i de kala grengallren. Ur den första vårens kalla eld lyfter kajorna som sotflagor. Över granithällen mumlar gestalter från gångna tider. Den gråblå himlen varslar om kommande livskraft.
Ingen vet. Men jag anar. Jag anar men vet inte. Kopplar av med reklam.
Nattregnets ljuvliga sömnmedel. Vattenpumpens sång på sommarstugans tomt. Pojkens stråle i pottan strax innan sängdags. Allt detta minns jag med glädje. Somligt finns där en. Skvalljud är underskattade.
*
Endast humlor kan riktigt sjunga om ljung. Endast flugor kan flyga i vinklarvinklar. Endast min katt kan genomskåda mig fullständigt. Vi människor är mindre skickliga än vi ibland tror.
*
Skorna bär inte längre utan sina existentiella sulor. Utan käpp går jag med käpp. Det är en käpp som är ett träd som är min personliga tro.
*
En bil stod hela natten utanför huset. Sängstängt frös ihop. Är verklig trots alla skuggor och nyanser.
*
En bil är härutanför hela natten. Med ljud på. Som om den just hade kommit. Men inte hade det. Jag tänker går till sängs. Men ändrar mig. Jag vill värdera hans tunga ögonlock.
*
”All cigarettes are mild. Milder than all other cigarettes” (Carl Sandburg). Mitt liv är stundtals som en mild cigarett, som glömt sitt ursinniga uppdrag.
*
Hunden nosade på mitt ben. I sin bur sjung en lärka. Uppe på berget växer ett träd, som funnits där sedan urminnes tider.
*
Människor dödar människor, och kommer att fortsätta med det. Hela mänskligheten kan stundtals uppfattas som en grumlig ansamling av idioter.
*
I den absoluta sången hörs det som vi hämtar ur evigheten. Trädet åldras i trädet. Den åtrådda sfinxen ruvar på partituret. Vårt liv är vitt i mörkret. Det vita är finstämt, speciellt här på gränsen till april.
*
Att man ska ha med sådana att göra som inte kan förmedla sig. Att ha med sig själv att göra som inte vet bättre än att gråta utan synbar anledning. I korsvägen möts vi mule mot mule.
*
Jag ser dina händer vecklas ut som skira blad över vårens leriga sår.
*
När jag hör mig själv snyfta i en sång förnimmer jag en sorts början.
*
Trasten tolkar flöjten. Sommarskogen rycker till i sitt ide.
*
Fåordigheten kan förefalla disträ, men är ofta vass som ett rakblad. Det har jag åtminstone lärt mig sedan jag flyttade från bruset till suset.
*
Kanske kan jag genom att gå på gräset lära mig något om platsens längtan. Här skvalpar vågorna upp mot min döva lust.
*
Månen hämtar sitt vatten. Jag vill fyllas av vilja. Även under mina unga björkars ljusa sorgflor. En lätt lila nyans kan förresten skönjas.
*
Häromdagen tänkte jag som hastigast på vad det skulle bli av allt. Solen spann i marmormorteln på spishyllan.
*
Jag vill ta det på allvar när jag slår upp morgontidningen. Rymningar, mord, katastrofer, barn skadade av blyertsspetsar. Men vårt land har flyttat sig allt närmare den stålblanka världen.
*
Utanför. Åt varandra. Ord i huvud inte desamma. Bara hon kan tyda. Regnet upphör världen.
*
Fotspår. Almanacka. Snart påsk. Spänner bågen. Pilen rör sig framåt eller i cirklar. Nattresenären vindlar in sig i tankar om vatten.
*
Alla anhängare lider martyrdöden. I kön till bussen pratar man i var sin mobil. Jag hänger inte ens med.
*
På stranden bestämmer sig barnen för att låta musselskalen förbli. Aprilljuset förefaller uppfordrande.
*
Fågelflockens larvfot hoppar dröjande över åkrarna. I valet mellan att skratta och gråta slår plötsligt ett mjukt leende ut bland de spirgröna förtrupperna.
*
Molnens mjuka interpunktioner dämpar den fåfänga himlen. Saknar ibland ditt ögonfnitter. Kvarsitter i dagens uppförsbacke.
*
En fläck av en handflatas storlek skymmer solen. Men under våra fötter gungar ändå den friska, lugnande, runda oceanen. Sagan porlar i ett lerkärl ovanför spisen.
*
Ur våra historier springer tigrar som legat i bakhåll i bokstävernas lena pälsar.
*
Hur ser vattnet? Hur känner årstiderna? Hur översätter vi varandra? Vilken är vår sång?
*
Andras nackar kan vara dina speglar. Dina speglar kan vara felstavade.
*
Just nu är det två timmar till nästa buss. Ändå står en ensam flicka i väntkuren. Jag hoppas att hon inte står där för att hon inte har någon annanstans att stå.
*
Diagnoserna viner som yxor. Ändå kan de aldrig träffa målet, eftersom detta alltid är så ofantligt mycket större än yxorna.
*
Nåldynorna är tygspjutens viloläger. Finns det längre nåldynor? Finns det fortfarande viloläger? Jag minns mormors nåldyna. Mormor var min barndoms bädd.
*
Om röken från huset saknades skulle huset kanske inte finnas. Men den som hyser känslor är ofta ouppmärksam. Kanske är känslor en form av ouppmärksamhet. Kanske är känslor de rökslingor som stiger ur hus utan eldstäder.
*
Tidlösheten skänker det tidlösa namn. Det tidsbundna är bundet vid kronologiska tillfälligheter.
*
Kärleken är flikar av moln genom vilka solen blinkar. Ombytliga som landskap vandrar vi genom varandra.
Vårens minuter siktas ner. Ljuset dansar. Bara träden tycks susa oberörda.
*
Jag skriver ibland till Aten via Jerusalem. Det händer att svar kommer. Själv har jag bara att försöka tyda chiffren; särskilt mitt eget.
*
Än en gång himlen, ljuset, förtrollningen, ruvandet, varandet, vingarna
*
Månen är en central autostrada.
*
Jag har pratat med en tjudrad tjur. Mätt och blöt och kall. Jag är en del av detta.
*
En klarblå måndag. Sitter i altanvärmen och uppgår. Vet att det är så som jag vet att det är.
*
Åskans ikon över ön ute i havet. En paradoxal trygghet. Bildstormar kan berika oss.
*
I sakkunskapen växer okunnigheten. I överflödet armodet. I din blick: hoppet.
*
Vi är osorterade känslor mellan kontinenter. Ve den som försöker påtvinga oss en enkel definition.
Morgonens ansikte lyser över stenen i ditt öga. Runt denna sjö fransar jag mig.
Bildens eld tar fart först när den möter sitt plån. Oss.
Vägen förbi nyfikenheten är blockerad. Måste bara vara. Måste strömma med strömmarna.
Molnen kapar solens rep. Nu får vi själva ro dagen i hamn. Även här finns dagar när vinden kommer med budskap från norr.
Vattnet stiger som sav. Därefter ruvar vi varandra.
Grinigträdet börjar spricka i lövverket. Hungern är för stark jämförd med motståndet. Livet segrar. Floderna förgrenar sig mer och mer.
Elden gräver i frågan. Minnet sänder krypterad text. Tror mig.
