Om lönearbetet och skolan – eller om det postmoderna Sveriges slaveri och dressyr
Behöver man anstränga sig för att klara ekonomin? Nej. Man kan exempelvis ärva, leva på räntor eller låta ”kapitalet arbeta”. Kan man anstränga sig, mycket, utan att klara sig ekonomiskt? Ja. Exempelvis genom att deltidsarbeta, jaga efter timmar eller hamna i vårt moderna Sveriges verkliga slaveri: Fas 3. Arbete förefaller med andra ord inte att på ett enkelt vis vara förknippat med vare sig ekonomisk belöning eller ansträngning. Är inte detta märkligt? För mig är det så. Men inte för regeringen eller majoriteten av oppositionen. Arbetet har inte längre ett självklart innehåll. Arbetet är en kulturellt betingad form sedan ungefär 150 år. Denna form, som skiljer agnarna från vetet, är för majoriteten av oss lönearbetet. En form som gör att en del människor lever gott, medan andra tvingas till slaveri och förnedring. Men denna form uppfostras vi till att anamma. Från det att vi är barn till dess att vi är formellt myndiga. Hela samhället understöder denna linje. Inte minst dresseras vi till detta tänkande i skolan.
Samhällets värdegemenskap har kommit i otakt med de reella existensvillkoren. De sociala konsekvenserna av arbetslösheten – lönearbetslösheten – bör därför ses i sitt kulturella sammanhang, dvs. i ljuset av vilka värderingar och materiella villkor som de facto råder. Parollerna om allas arbetsvilja och arbete till varje pris, för att inte tala om den så kallade arbetslinjen, förstärker de lönearbetslösas (som inte ärvt en förmögenhet eller så, ty detta är legitimt) förtryck och självdisciplinering – dvs. anpassar dem till det rådande arbetslivets rådande ordning. Och med detta sätt att naturalisera det kulturellt rotade lönearbetet mister vi förmågan att uppfatta det historiskt specifika i vår nuvarande situation. Vi är helt enkelt uppfostrade och skolade till att bejaka lönearbetet som form för våra produktiva aktiviteter och som form för gemenskap (andra innanförskap är inte tänkbara) – och samtidigt förneka dess inre motsättningar och förekomsten av eventuella alternativ. Kanske är det dock inte arbetslösheten som är det egentliga problemet – kanske är det istället lönearbetskulturens former och ofta godtyckliga uttryck.
Hur då med skolan? Vi odlar en myt om skolutbildning: utbildning (i motsats till bildning) har upphöjts till modern dogm, en helig ko som alla obligatoriskt dyrkar, tjänar och underkastar sig, trots att den inte ger någon verklig andlig näring i utbyte. Skolan har svikit våra individuella behov, då den stöder bedrägliga idéer om ”framsteg” och utveckling som en följd av tron att ständigt ökande ekonomisk tillväxt, konsumtion och vinst är de rätta måttstockarna för bedömning av den mänskliga livskvalitén.
Själv är jag mer än kritisk till detta tänkande. Jag förordar istället ett samhälle byggt på något så gammaldags som frihet, jämlikhet och syskonskap. På gemenskap och självförverkligande. På solidaritet, människovärde och verkligt miljöengagemang. Jag föreslår därför införandet av en medborgarinkomst knuten till ett krav på arbetsplikt efter var och ens förmåga. Jag föreslår samtidigt en omdefiniering av det suspekta begreppet ”utanförskap”. Låt detta exempelvis inkludera bristande kulturell kompetens, bristande empati, bristande respekt för alla människors verkligt lika värde. Idag tycks utanförskap närmast vara synonymt med att inte vara stämplad som löntagare.
Carsten Palmer Schale
Jag är främst forskare i sociologi, och har bland annat publicerat ett dussin forskningsrapporter och böcker om arbetslöshet. I skrivande stund arbetar jag med skolfrågor på en gymnasieskola i Västsverige.
