MINNEN UTAN GRÄNSER
Varje skog drömmer om en annan skog
Träd står vid träd i skog invid skog.
Träden i skogarna står
och sover.
Varje skog drömmer om en annan skog.
Varje träd vill växa
någon annanstans.
Allt detta får mig att gråta i sömnen.
03:43
Mitt i ditt vackra ansikte
ringlar läpparna
som två blodiga strimmor.
Tidningen anländer som en
våt diplomat.
Generationsväxling
Ett ljusgrönt löv vecklar skyggt ut sig
i toppen av björken.
En liten bokstav i den väldiga
berättelsens frodiga växt.
Utsikter
Himlens hår är stripigt;
silhuetter speglar sig i havet.
Tre människor går förbi som en kam
med avbrutna tänder.
I sommaren drömmer hösten.
Till Moa Martinssons kvinnor
Ingenting är så frestande som det man borde låta bli.
Att dansa naken ute på gatan mitt i regnet eller
att bli obscen i kultiverade sällskap.
Ingenting är så frestande som det man inte får göra.
Att dyka i okänt vatten eller
att ägna sig åt obskyra äventyr.
Ingenting är så frestande som det man inte kan göra.
Att tolka orden annorlunda eller
att yttra sig på fel ställe.
Men ingenting undgår vi som vi inte kan låta bli.
Vittnesbörd
Orden i den som skriver
tränger sig på
som hyenor runt en
trafikolycka -
ytterst få är goda vittnen
http://eremonaut.se/2012/05/06/carsten-schale-sentik/
http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/agora-mainmenu-232/12091-moraliska-ordningar
Gränser
Havet saknar gränser
vågen vila
rymden väderstreck
klippan kompromisser
Även den största tanke
är ett stavfel i i historien
Försommarregn
Regnvatten i i hålorna efter koklövar.
Rådvilla getingar mellan sömn och sting.
Den rostiga spikens sista år.
Utanför fönstret drar vinden som alltid
vidare.
Tredje våningen
Det finns fem dörrar här.
Jag måste in genom en,
jag vet inte vilken.
Jag står utanför fem stängda dörrar,
med en känsla av att alltid
ha stått här.
Knackar jag på fel dörr, dör jag.
Fyra av dörrarna är försåtminerade.
Knackar jag på rätt dörr, stör jag.
En av dörrarna är en spegel.
GRÄSNACKE
Sommarnatt
Efter alla dessa år som kommit och gått återvänder den Den eviga doften av gräs Se skulle jag sagt Dig här är hektar av månland penslade av mörka träd Färglösa, viktlösa, magnetiska - bortom stjärnorna hitom händerna.
Göteborg
Jag föddes i hamnen i larmet från lyftkranarna. De tunga lyften fick gatorna att skälva och satte min vagga i gungning. Jag växte upp i hamnen i stressen vid lossningarna. Den sorgsna sången från lastbåtarnas visslor utmätte min tid och ekade mellan husen. Jag sprang ikapp med spårvagnarna och loken och fyllde fickorna med överblivna kaffebönor att ha som ord i breven till far. Jag lärde mig utförselns och införselns poesi.
I mitt blod har jag uppbrottets instinkt. I mitt blod är dragningen till den andra stranden och stranden där bortom.
Om natten när grannarna släckt ser jag själar tröstlöst vandra trevande efter varandra men när jag återvänder till datorn är jag ändå säker på att de var och en sitter där i sitt eget och skriver sig som jag skriver mig
Hälleviksstrand
När vi går över klipporna fladdrar trutvingarna som stormsegel. Klipporna är ruiner där våra drömmar vajar lätt som lutfisk.
Mitt i havets dån viskar vi oss långsamt fram mot höga stup på jakt efter regnbågsskatten. Solen öppnar sitt öga och blinkar. Vi breder ut oss som tvärgator över hällens ljusdunkla skrift. Minnen flyter upp som simdynor för att hålla oss svävande i djupen. På stranden nedanför finner barnet sina föräldrar och tången jublar.
Barndomsetsning
Delfiner väver drömmar framför båtens bog när vi passerar Gibraltar. En storm på Biscaya samlar sig och det är dimma i Engelska kanalen. Livet är en våt kofta. Pappa går armgång nedför lejdaren och skrattar! I kaptenshytten ligger vi som spruckna tomater. Kollisionen kommer att ske i höjd med Antwerpen.
Det regnar
En bil har stannat utanför i den sitter ett ungt par
Jag undrar vad de samtalar om? Så försvinner de med den första blixten Den blänkande asfalten:
minnen av flygfärdiga fåglar rädda för språnget in i stormens öga; glädjens allvar
Krabborna
Krabborna gäckar ständigt sina skuggor: de är en flimrande partisanarmé vid gossens horisont Det flyter värme från bryggan genom ben till ögon När en liten krusning vid en båtsida ser man inte längre krabborna De söker skydd i det öga utan botten som är ett porträtt av gossens framtid
Allt vore
Och när sommaren kommer måste Du och Din lilla flicka plocka några vitsippor sittande i regnet med tankarna - som om
Åminne
Så minns jag hennes namn med saknad: när hon långsamt sträckte sig framåt och rättade till bordsduken Så minns jag henne och att någonting definitivt var förbi
BLAND ÄNGLAR OCH KNIVSLIPARE
TEXTER FRÅN ALFAVETA OCH HÄNDAVÄRLDEN OCH SISTA
Vagsamt
Jag finner mig
liggande.
Tystnaden
står och slår.
Här finns ett regn.
Kartor
När cellerna delar sig vecklas kartor ut,
som är större än sina bilder, men fyllda av
vägskäl.
I kropparna ringlar spiraltrappor
nedåt mot sina enskilda tangenter.
Under varje tangent ruvar universums
halvor. De förenas i en öppning mot det
rum som är tid och begynnelser.
Kartorna vecklas ihop till nya ursprung och
obrukad punktskrift.
Ingvar
Viskningarna bryter fram ur luren.
Dagen klyvs i två.
Viskningarna bryter fram ur rösterna.
Tystnaden vore en barmhärtig gåva.
Entonigt viskar viskningarna.
Som vinden viskar.
Som vattnet viskar.
Som snön viskar.
Viskningarna är vassa som injektionssprutor.
Viskning! Vårt hjärta genomstunget
av vass visshet.
Att du skulle hänga dig borde jag redan tidigt ha förstått .
Gengångare
Fönstren hade inte tvättats på många år.
Därför kände ingen till det kustlandskap
som fanns där bakom.
Det med byar, regn och klippor. Det med
tomma dukar och urdruckna glas. Men minnena
tog sig ut och in genom skorstenen för att
beskära träden och sätta sig vid borden.
Natt i stad
Jag är en av de sista gästerna.
Krogen stänger omgång för omgång.
Det är mycket nära till Brunnsparkens
tvivel.
Göteborg ligger utstrött som ett fält
av bitsocker. Mellan bitarna försvinner
stegen som vadderade kastanjetter.
Befälsbilar skingrar resterna av de
sista hunnerna. Jag smyger mig ut.
Applåd
I en applåd framför köpcentrats
saxofonist tog hon eld.
Blev en annan än hon länge varit.
Med en bismak av både marmor och
krematorium.
Bakvägar
Bilderna av oss själva hänger livlösa i träden.
Tryggheten undermineras,
och tvingar oss att välja det vi inte vill välja.
Våra vägar leder inte längre åt samma håll.
Men vi har oväntade bakvägar som
offentligheten inte känner. På otrygghetens
stigar kan vi vandra mot varandra utan risk.
Arcana
Den ensamma vinden
är fylld av frön,
som gror i det fördolda.
Jag lever i en motsägelse
utanför vars fönster
ingenting kan skådas.
Kanske
Ett djupt andetag fixerade
mitt liv.
Fri och ren grät jag.
Samtidigt levde döden i
mitt öga.
På den smala vägen
fann jag min bestämning.
Ja, kanske något bredvid.
WTO
På siciliansk papyrus läste jag en gång hur jorden
trängde fram ur universum som en gördlad apelsin.
Då förstod jag hur världsbanken och WTO
resonerade.
De har tagit patent på gördeln och satt konstnären
i arrest. De skrev att hörseln hänger som ringar i
döva öron, och att allt är ett index. De skrev att
humanismen vägde 3.36.
Men kalkylen haltar. Vi kan sammanfalla. Eller utebli.
I förtvivlans mitt
Någonting finns någonstans
på vindens fält,
som ett sovande manuskript.
Mulnar
En fågelflock svävar vida
Prometheus sover i sitt rus
med facklan släckt
Ahasverus har gått vidare
Det ser ut att bli en mulen dag
eller också klarnar det upp
Droppe
I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe.
Vardag
Fåglarna vilar på årorna;
ögonen antecknar.
Imorgon rullas onsdagen fram.
Den åtvridna kranen droppar
trotsigt sin tid i handfatet.
Törst
Under morgonens
uppvaknande
när världen ännu bara är
en stark stöt i sidan
ett djupt andetag
och törst
Tableaux vivant
Jag bara säger det! Heliga stunder finns inte mera,
de är allt för manipulerade. Men vi låtsas.
Illusionen är perfekt. Vi har alla blivit ett slags oratorer,
kommentatorer, auteurer, auskultanter, terapeuter,
voyeurer.
Sanningen om livet, litteraturen, filmen,
konsten, teatern
är diagnosen, recensionen, avhandlingen.
Örnar flyger inte längre.
De har blivit emblem.
Numera är det bara de svartvita bilderna
vi inte kan förväxla
med verkligheten.
Golfströmmen väller fram över ängarna varje sommar.
Till och med ändhållplatsen har blivit genomfartsled.
De förändringsbenägna
Förtvivlat kryper de i rader
avtända som blöt stubintråd
enligt order hukar de sig under
paraplyer av extrabilagor
om nätterna super de sig redlösa
för att slippa möta sina drömmar
som människor vaknar de under
glödheta strykjärn
tillplattade som refuseringar
Meditation IX
Under det blanka havet
vilar en hemlighet
fylld av hålrum, vida speglar
och glömska
Från sin djupaste botten
strävar en ton
klanglöst uppåt
mot sitt övre register
Balans
I korsvägen
står en kylig folkhop som en tillsägelse.
Ingen kommer sig för.
Det är med folkmassor som med
plutonium.
Plötsligt stämmer inte beräkningarna.
Släktträff
Begravningen avlöpte perfekt.
Anatemat var passande.
Det var bara under kistlocket
det hördes invändningar.
De sybaritiska knackningarna
upphörde emellertid redan innan
skovelgruset.
Autograf
Till P.N.
Jag är en man med aristokratisk näsböj, normalstora ögon i grått, glesnande hår på huvudet, växande mage, starka ben, rökflammig hy och kavajomsluten torso. Jag tror mig vara generös mot vänner, oklar i orden, ömsint i händerna, trög i gången, rostanfrätt i hjärtat, dragen till himlar och hav, beundrare av idrott, lyssnare i natten, fobisk i telefoner, pratsam i sällskap, förälskad i klippor, sökare på platsen, knuten till Göteborg, otrogen med Bohuslän, förstummad inför dumhet, påflugen i debatter, illa uppfostrad, djärv i grupp, förlägen på min kammare, ångerfull med rätta, ekonomisk analfabet, djurisk bland djuren, lycklig bland moln, begravd i böcker, periodvis drabbad av skräck, outtröttlig när jag vill, mycket slagfärdig efteråt, excentrisk till sättet, frossare av ohejdad vana, forskare bland forskare, sliten
av livet, tolkare av miner, larvig, pedantisk, rak i nödfall, verksam in i det sista, intuitiv med kvinnor och trotsig som en cykelspark.
Skitsamma!
Det fick vara nog. Jag skiter i alltihop, tänkte jag. Och flöt ut i en frisk och frejdig principlöshet. Tiden återerövrad. Skitsamma! Äntligen fri. Härliga dagar utan styrsel. Gjorde vad som föll mig in. Eller ingenting alls. Då såg jag problemet mitt i dess gulvita öga. Min principlöshet hade fångat mig helt; den hade blivit principiell. En principiell principlöshet är lika dogmatiskt styrande som alla andra principer. Jag var fångad i mitt naturlagsliknande lättsinne. Inkonsekvensen hade formats till järnhård konsekvens. Hållningslösheten till dygd. Lynnigheten till sten. Det var då jag beslöt att spela slumpen ett spratt. Under tre timmar varje dag gick jag systematiskt och metodiskt igenom alla artiklar i mina lexikon som handlade om kända, medeltida personer vars förnamn började på a eller o. Jag svävade på moln. Successivt tog jag makten över allt större delar av dygnet. Som en fakir övergick jag till att läsa om alla medeltida personer med förnamn. Till slut hade jag total kontroll över varje vaken minut. Varje ojämn timma gick jag de fjorton stegen till mitt vardagsrums bortersta fönster och tittade först upp och sedan ner, sedan åt vänster och sedan åt höger, varefter jag slutligen tittade stint på en mycket precis fläck på den rostiga skylten framför färjan. Innan jag tände mina cigaretter den femtonde minuten över varje jämn timma snurrade jag askfatet sju gånger medsols och sju gånger motsols. Då plötsligt kände jag liksom en bubbla i mitt inre. En såpbubbla som växte sig allt större. Jag hade fått nog, faktiskt. Skitsamma, tänkte jag. Och vred reglaget på tvättmaskinen till ”C” tre minuter innan ekot kvart i sex.
Prolog till förkommet manuskript
Hilbertrum utgör den matematiska provinsen för kvantfysiken.
Innan begreppet genus ens var påtänkt anställde David Hilbert
Emmy Noether (den största kvinnliga matematikern någonsin)
med argumentet att Göttingens universitet inte var en badstrand.
Cantors mängdlära och Gödels teorem kunde blivit hans öde:
Det enda man med absolut visshet kan säga är att ingenting kan
sägas med absolut visshet. Men Hilbert levde i oändliga cirklar.
Frågeformulär till hugade journaliststudenter
Tror du på Kungen?
Hur mycket bör en hela Explorer kosta för att vi inte ska supa ihjäl oss på importerat lådvin utan på helsvensk vodka? Hur dyrt blir det med billig sprit?
Varför talas det så mycket om dalt numera? Hur hårda är hårda tag? Hur många hederliga svenskar finns det? Finns det verkligen svängdörrar på Tidaholm och Kumla? Varför är våra fängelser så fulla? Finns det någon orsak som vi inte får höra om i media?
Hur hög måste en mur vara för att stoppa en generaldirektör? Högre än för en vanlig direktör?
Hur kunde Mellberg missa straffen mot Holland? Hur hinner Peter Althin? Är Linda Skugge längre än Jan Guillou? Vem är Per Gessle? Är Knutby en kommun?
Varför är silikonbröst mer lockande än peruker? Hur många sudaneser går det på en svensk turist på Bali? Vad betyder ”aldrig mer”?
Är inte mobilen en större plåga än tiggeriet i våra städer? Hur straffar man bäst en fattig? När repriseras senaste avsnittet av reprisen på Malmöpärlor? Vad är farligast för folkhälsan, Aktuellt eller Bolibompa?
Varför är det de kloka och begåvade som räds att inte räcka till? Vad tycker Zlatan om växthuseffekten? Hur bra är 11 meter och 30 centimeter? Hur mänsklig är den mänskliga faktorn?
Blir sommaren längre om den privatiseras? Vad hade Voltaire som inte Gunde Svan har? Har Gert Fylking träffat Noam Chomsky? Bor alla pikareskpoeter i Hallsberg? Vad har Jonas Thente för självuppfattning? Stavas språk med bindestreck?
Näten
De glimrande näten
talade med varandra med färger
som pulserade i regnbågens alla nyanser
fast beslutna att tömma honom på de känslor
de själva inte hade
De avläste honom
men med någon slags smärta
eftersom de inte kunde bestämma
hans skratt
Ändå behärskade de universum
bortsett från den ironi
deras fånge av och till spottade ur sig
i mätbara mängder saliv
De glimrande näten hade för länge sedan
rationaliserat bort de impulser
man nu visste
fattades
Universums mäktigaste släkte
kunde inte le
än mindre skratta
i all sin kosmiska överlägsenhet
Det enda de hade var en urtida bok om det sublima
vars etymologi miljoner forskare sysslat med
i en miljard år
inkapslade i en oerhörd matematik
Det var den allra sista decimalen som fattades
den som utgjorde skillnaden
Den första talaren
Jag tänker på den gamla
damens bevingade händer
som så varsamt öppnade orden
Hennes ord var som brunnar
fyllda av ett starkt sken
Med henne kunde man flyga
långt bortom både sol och måne
in i nästa galax; den varifrån
vi alla kommer
Den gamla damen var första talare
i den gröna grottan på tio mils djup
på planeten Xarxa?
Det var hon som bestämde att
jag och mina bröder och systrar
skulle åka tillbaka
och försöka reda ut det hela
med nya ord
Åldrande
Hur gammal uppfattar sig jorden? Objektivt? Som uråldrig?
Som fyra och en halv miljard år gammal? Eller känner den
sig subjektivt i sin bästa ålder, med miljarder år kvar innan
solen får den att brinna upp? Eller känner
den tiden blixtsnabbt, känner den sig som en otålig våldsam
kraft, kokar den ihop sig, spränger sönder kontinenter, pressar
bergen i höjden, skjuter lager ovanpå varandra, får hav att
svämma över land; är vår gång på säker mark i själva verket
steg på en gungande mark, som när som helst kan öppna sig och
sluka oss?
Och hur är det med mänsklighetens tid? Vi har så objektivt
som möjligt mätt och indelat den i forntid, medeltid, nutid och
den nyaste tiden, i väntan på en ännu nyare, ja det finns ännu
prydligare indelningar, som via ett östligt arv följer grekernas
tidsålder, som sedan Caesar och Kristus anslöt sig till,
följt av trons tidsålder, glatt ringer renässansen in
reformationens tidsålder, och sedan kommer den tidsålder
då förnuftet höjer sin röst och fortsätter med det, den höjer
rösten den dag som idag är, det bara breder ut sig.
Världshistorien förespeglar mänskligheten en oändlig tid, kanske är
den bara en kort episod objektivt sett, inte ens det, bara något som
sker på en jordsekund, som det knappast går att kosmiskt fixera och
som bara efterlämnar en svårtydbar rispa.
Tribut till Kavafis
Varje trakt har sitt särdrag.
Kännetecknande för den
som kommer från Thessalien,
menade sålunda Kavafis,
är hästar och ridning
och i kriget utmärker sig den
från Sparta.
Medien har bordet
kelterna håret
assyrierna skägget
Aten har ordet.
Själv bodde Konstatin Kavafis
i Alexandria. Han dog 1933.
Jag undrar om särdragen
då var desamma.
I min trakt kännetecknas man
av tunna plånböcker och tjocka
magar, utegrillar och vitvin,
rufsigt hår och slammer,
tankekollaps och känslostopp.
Det gäller att inte utsätta sig för drag.
Andra än möjligen de som är arkeologiska.
Orange stilleben
Lövtunna tennfat fyllde holländarnas
måleri samtidigt som träskorna gick
på av sig själva
De uppspända dukarna doftade
terpentin, stärkelse och
disciplin
Det skalade äpplet
symboliserade vad som sig
borde
Vindminne
Gudar har simmat i Skagerack
och skrivit i Tanums granit
Jag ropar i väster varifrån
vinden kommer försoningssinnad
Ett enda ord kan som en blåmussla
hålla kvar ekot av en storm
Drömtydning
Vi sov utanför Sfax.
Inte långt från ruinerna
av Kartago.
I öknen blommade
hela fält av musslor.
Det är märkligt att sova
i en arkeologisk text
under nya himlar.
Härhemma vacklar redan EU.
Minne IX
”The door creaks. A cod stands on the threshold”.
Undervattensvärlden lever som himlen i blått ljus.
För en människa är skillnaden försumbar.
Som fisk är nyanserna livsviktiga, och nästa krön ett veto.
Lyft!
I varje fisk finns ett nedärvt minne om döden
i form av ett felaktigt val.
Pyrenéerna
Det var tätt i det griftskumma skoglandet
Thomas den lågröstade var där
och djurens sönderskavda, sårfotade,
gensträviga lunk
Fragment av en helt läglig dag
Går på mina mentala benpipor
in på Clas Ohlsons för att
hitta ett nytt duschhandtag.
Går tvärs över och köper en flaska vin,
som kan lagras till midsommar.
Man har höjt priset på kupongerna.
Snart är jag framme.
Jag beklagar
Jag beklagar att jag inte kan komma på lördag.
Jag måste passa katten.
Jag beklagar att Dina brev tycks mig så
opersonliga. Dom blir så svåra att svara på.
Jag beklagar att mina brev är så opersonliga.
Dom börjar likna mig.
Jag beklagar att jag inte skrivit mer. Jag har så
svårt att få fram ett ord.
Jag beklagar att jag i min iver yppade en
hemlighet. Men jag har fler
hemligheter som jag inte kommer att yppa.
Jag beklagar att jag inte kan ge Dig ett råd.
Jag har inga.
Jag beklagar att helheten föreföll Dig spretig
och opassande. Jag är spretig och opassande.
Jag är glad över att vi finns, eftersom jag är en av oss. Jag beklagar
däremot att jag inte är jag.
Jag beklagar att jag inte kan komma på lördag. Jag måste passa mig.
Nisse
Det går en miljoner år gammal
högspänningsledning mellan hans hjärna
och det av småfisk upprörda havet.
Och där sitter han.
Blickstilla. Fixerad. I kontakt med urtiden.
Så arrogant i sin päls med indragna klor.
Han är en katt som är släkt med mumierna
i Konungarnas dal.
Spårvagnsmorgon
Ombord.
Uppslukad av det torra suset;
rösternas rasslande törst.
På väg genom hinnor och is
i det rostbruna gruset.
Människor; stålskurna, frusna,
burdusa, röda, blyga - i upplösning
av mekaniken.
Hela världen kränger. Morgon.
När en ros av is skyggar oss rastlösa.
Morgon och rakbladsvass sol.
Grannsämja
Han går alltid trettio varv runt det lilla Hamnplanstorget
med händerna på ryggen, röd jacka och spejande ögon
Själv sitter jag ofta och iakttar honom från mitt köksfönster
med en kulturartikel och en kopp kaffe framför mig på bordet
Vad det egentligen är han går och grunnar på grunnar jag på
var och varannan dag när jag äntligen läst färdigt och druckit ur
Vad jag egentligen är för någon undrar han nog minst lika ofta
där i sitt längs raderna av gröna brevlådor öppna för insyn
Han har bott här i byn i hela sitt liv och har varit hantverkare
Jag har bott häromkring i över femton år och sysslat med varjehanda
Det går knappt en dag utan att vi hälsar hjärtlöst på varandra
Till experimentalfysikern Fizeaus minne
Åt vilket håll rör vi oss med vilken hastighet?
Vi rör oss i samma riktning med olika hastigheter
och i olika riktningar med samma hastighet.
Vi är vår egen fartvind.
Vi kan mötas i ljuset från en roterande regnbåge.
Vi är resultanten av två livs sökanden.
För oss gäller additionslagen för hastigheter
riktade åt samma håll.
Sedan moster dog
Sedan moster dog sitter min bror
varje morgon vid fönstret medan
spindeln spinner sina nät i grått.
När nätet är färdigt försjunker grått
i gråt.
När nätet är färdigt sticker
min bror sina händer tvärs genom
tomrummen och bär ut dem på
altanen för att minnas.
Värdegrund
Han var bara drygt trettio, eller knappt fyrtio, när han sa som det var. Enkelt och klart och tydligt.
Men Eusebius citerade Papias som talat med den åldrade Johannes
som hade pratat med Lukas om att komplettera Matteus
som tidigare hade korrigerat de överdrifter
Petrus vidarebefordrat till Markus när de var tillsammans i Rom.
Paulus utvecklade resonemanget till en hel samling brev som tolkades av Hieronymus och Erasmus och vidare.
Ieusus Christos hade ritat några tecken i den sand som var släkt med den sten som aldrig blev kastad.
Men av sand byggde man under tusen år väldiga katedraler i vilka man numera bara förläget kan mumla.
Makulerad biografi
Född samma år som det var ovanligt många som inte fick Nobelpriset i
litteratur.
(Churchill)
Slutade tävla i kulstötning när jag mötte en landslagsman på Ullevi.
(6 meter efter)
Brände min vita mössa på en utegrill i en rikemansträdgård dränkt i
champagne.
(Skenradikalt)
Gäspade mig igenom grundkurserna på universitetet i Göteborg.
(Övermodig)
Gifte mig inför Gud tolv år innan jag gifte om mig inför samma Gud.
(Hycklande)
Levde länge med LO-bok efter en trött höst på Volvo Torslandas
personbilsfabrik.
("Proletärt")
Började dricka rikligt med Luberon och Parador på olika visfestivaler och
annorstädes.
(Blev alkoholforskare)
Reste runt i världen för andras pengar, och undrade varför inte andra gjorde
detsamma.
(Ärvde ett hus)
Är urgöteborgare.
(Bor tio mil därifrån)
Älskar människor och deras relationer; särskilt de såriga.
(Lever på att skriva om dem)
Jag är den som inte söker mitt. Jag söker det som andra har.
(Din framtid kommer att bli min historia)
Jag heter Bengt efter min morbror, och Göran efter min gudfar. Jag heter
Carsten efter min pappa och Palmer efter Pia.
(Hur skall jag ha det?)
Annars är allt okey.
(Ren lögn
Vem är det som skriver detta? Inte är det jag. Det är du som sitter där i
kvällsfönstret.
Gömslen
Med hyrplats i sömnen
kan insikten plötsligt glimma
till. Och ibland också
hastigt skymta i ett öga.
Utanför staden
Den varsamma balansen
mellan
minnet och de nya orden
och stranden så nära och
öar så långtbort
resan
omgiven av min ensamhet
tänker jag, känner jag
hoppas jag, vet jag
åtminstone på avstånd
En natt i augusti
Vår kontinent drömmer under de gamla kartorna.
Englands marmor talar i sömnen. Tyskland ligger
tätt mot Frankrike. Bosnien och Makedonien
omfamnas av Serbiens trygga famn. Cypern ruvar
som en mina i azurblå mantel.
Min sänglampa lyser upp framtidens skugga.
Gamla troll föder nya troll. Schubert. Vad är en
Människa frågade sig inte en rom, men väl Kant.
De stolta universella idealen har bara så vårt med det
konkreta.
Förtrollningen växer i bergsskrevor. Tystnaden
stampar som katten. Jag är ensam, eftersom Europa
sover. Ann-Sofie sover i en naturhamn söder om
Danmarks östra kust. I hennes segel fladdrar lösa
förbindelser.
I Stockholm vadar Bengt i sin glömskeflod. I Chennai
är Ignatius i färd med sin morgonrutin. I Bryssel; i
Bryssel sover inga ränker. Utanför bryts stillheten
av en rödlila helikopter. Men jag frågar inte. Jag
tänker endast på de postponerade fredsförhandlingarna,
och svengelskans odikt.
Det var vi som var Ovidius barbarer. I Genesis och Exodus
broderades de myter som idag hänger i vartannat kök öster
om Gaza.
Men även vi har våra idéer. De ljuder högre än varje kväde
på ursprunglig sanskrit.
I CERNS partikelacceleratorer dokumenteras lösningarna på jordens
och världsalltets tillblivelse, men inte framtidens skugga.
Släntra
Morgonens nyhetssändningar dryper av blod.
Stränderna och vågorna återupptar sitt gräl.
Men plötsligt proklameras ett undantagstillstånd!
En ko rapporteras ha släntrat fram ur ett buskage.
Om det inte vore för pauserna
Som Minervas uggla flyger först i skymningen
kommer människan oftast inte till tals med sig
själv förrän hon ligger för döden. Men livet som
teater kan vara behagligt om det inte vore för
pauserna.
Skavsår
Trillar på asfalt
skavsår på knäna
I ett avlägset förflutet
en annan gårdag
med en morgon av annan art
I en vårflod av barn
utan skavsår i själen
